Månadsarkiv: mars 2014

Miljöpartiet, vår tids Don Quijote

Miljöpartiet.jpg15 mars, 2014

 

Miljöpartiet är som romanfiguren Don Quijote – ett enfrågeparti som numera pladdrar om allt möjligt, utan kunskap och konsekvenstänkande. De har blivit ett ”kommunistparti light som kämpar mot de påhittade onda”.

Cervantes skrev om figuren Don Quijote, som slogs mot väderkvarnar. Ur texten i bifogad länk: ”Don Quijote är en adelsman på spanska landsbygden som förläst sig på riddarromaner, så att han helt har slukats av deras fantasier och tror sig vara en riddare i kamp mot världens ondska. Allt han möter tolkar han efter romanernas föreställningsvärld så att han till exempel får väderkvarnar att framstå som jättar. Hans väpnare [Sancho Panza, min anm.] försöker förgäves få sin herre att se världen som den egentligen är, men alla ”naturliga” förklaringar förkastar hans herre, som tycker sig ha ett ”facit” i riddarromanerna.”

Don Quijote var alltså galen. Vi har våra egna Don Quijotar i Sverige numera, det är Miljöpartiet. Det är ett enfrågeparti (miljön) som kom in i riksdagen på grund av den Sovjetframkallade kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl 1986, och säldöden i Östersjön 1988. Bilder på söta sälungar publicerades i pressen, och Miljöpartiet kom in i riksdagen samma år. Miljöpartiets riksdagsnärvaro kan därmed sägas vara ett resultat av katastrofer, och katastrof är vad deras närvaro i riksdagen är.

 

Vad som glömts bort är att Miljöpartiet trillade ur riksdagen 1991 (sälarna dog inte längre och Tjernobyl kunde ju inte få en härdsmälta till), det första parti som lyckats med denna bedrift. Valresultatet var endast 3,4 procent. Dessvärre kom de in i riksdagen igen 1994, och därefter har vårt land inte fungerat bra alls. Vi har haft kommunismen i Sverige sedan 1917, men de har generellt haft bara 4 procent av folkets röster, tillräckligt marginellt för att vara ofarliga för oss medborgare.

När Miljöpartiet kom in i riksdagen blev den negativa politiska kraften (”vi bestämmer, någon annan betalar”) fördubblad i ett slag, de blev tungan på vågen som gjorde att det svenska folkhemsförfallet kunde fortsätta, till och med öka. Miljöpartiet pladdrar mer om allt annat än miljön numera, utan någon kunskap eller konsekvenstänkande, som det verkar. De medverkar till att förstöra sitt eget land, skapa ett ”vi och dom”-samhälle och sänka vår kunskapsnivå.

 

De är ofta fredliga (i motsats till kommunisterna/vänstern som i övrigt är lika Don Quijote-galna som Miljöpartiet), men har ingen ideologisk grund förutom en av grundarnas antisemitism (judeförakt/hat). De blir alltmer marxistiska i sin framtoning, och marxismen är ju grunden för en diktatorisk ideologi som bevisligen inte fungerar, nämligen kommunismen.

Gemensamt för detta ”kommunistparti light” och råkommunisterna (vänstern) är deras ständiga teoretiserande som är omöjligt att framgångsrikt omsätta i praktiken, och deras eviga nedsättande kommentarer om politiska motståndare, medan de förhärligar sig själva som ”goda och ädla” som kämpar mot de påhittade onda. Don Quijotar, alltså.

 

Vänstern och Miljöpartiet är numera, som det brukar sägas, same shit, different names. Men Miljöpartiet är farliga för att de inte har en idé eller tanke om hur någonting fungerar. Miljöpartiet är kaos, Vänsterpartiet är diktatur. De är på väg upp för samma berg (marxismens berg) och när de möts på toppen har vi ett diktatoriskt kaos i Sverige. Nu är vi nästan där. Kännetecknande för miljöpartister generellt är deras verklighetsfrånvända inställning till det mesta, de tror på allvar att någon annan ska lösa problem och framförallt betala för Miljöpartiets stolliga idéer. Fri tand-och sjukvård till illegala invandrare (det blev lag i Sverige 1 juli 2013) är ett exempel på hur illa de tänker.

De tänker som kommunister, men utan kommunismens handbok framför ögonen vilket gör att deras galenskap spretar åt alla håll. Kommunismens galenskap är åtminstone konsekvent i sin kurs och riktning. Bifogade artikel uppmärksammar de hycklande miljöpartisterna. ”Åsa Romson (MP) borde åka till Indien NEW DELHI. Host, host. Jag befinner mig i världens värsta utsläppsstad. Varje dag tillkommer 12 000 fler bilar.”

 

Sannolikt kommer varken Romson, Fridolin, Ferm eller någon annan i Miljöpartiet att, som artikeln antyder, medverka till någon global miljöförbättring. De silar mygg och sväljer kameler medan de ivrigt fäktar mot sina påhittade ”onda” fiender, väderkvarnarna.

Finns det INGEN Sancho Panza i Miljöpartiet, den person som med förnuft och realism försöker förmå den galne Don Quijote att se verkligheten som den faktiskt är? Svaret är givet: Nej, det finns ingen sådan i det partiet. Partiet är byggt på en fråga (miljön) men miljöfrågan är inte vad partiet driver längre. Sverige är ett av världens mest klimatsmarta och miljövänliga länder (miljörörelsen var en trend i Västvärlden för 30 år sedan, vi är ett av alla de länder som åtgärdade bland annat koldioxidutsläppen). Nu är det dags att ta tag i den ohållbara nationella situationen:

  • vår välfärd som försvinner i allt snabbare takt
  • vårt urusla försvar
  • vår poliskår som försämras förfärande fort
  • vår kunskapsnivå som sjunker i raketfart
  • våra allt fler fattigpensionärer

 

Allt detta försämras nu i vårt land, och vad är Miljöpartiets lösningar? Att jaga väderkvarnar. Försämringarna är i mångt och mycket orsakade av den mycket kostsamma skattefinansierade invandringen (Miljöpartiets nya fråga de driver hårt: fler skattefinansierade invandrare ska hit, menar de). Vad är Miljöpartiets strategi? Att jaga väderkvarnar.

Jag är trött på våra svenska Don Quijotar som jagar väderkvarnar. Jag vill byta bok. Jag vill ha vårt folkhem tillbaka. Jag vill ha Pippi Långstrump i stället.