Månadsarkiv: juni 2014

Flicka bortskänkes, mot att transporten ordnas.

barnaktenskap-22-1440x564_c28 juni, 2014.

 

 

2006 kom jag för första gången i direkt kontakt med den muslimska samhällskulturen (Omar Mustafas benämning på det parallella samhälle vi numera har i vårt svenska).  Via yrket träffade jag unga muslimer från forna Jugoslavien och Mellanöstern, och slogs av den enorma skillnaden mellan deras och våra värderingar, normer, etik och moral.

 

En av de unga kvinnor jag mötte blev bortgift som 14-åring, vilket fick mig att börja fundera och ta reda på mer om den muslimska samhällskulturen. Nu, 2014, är frågan densamma: Hur många 13-, 14- och 15-åriga flickor har rest på ”semester till hemlandet” denna vår? Hur många av dem kommer aldrig tillbaka till sin skolklass efter att ha skilts från kamraterna en sista skoldag? Hur många av dem är till och med mördade?

 

Sådan är verkligheten för många flickor, de förs till ett främmande land för att giftas bort med en äldre man, inte sällan en släkting. Det här är ett samhällsproblem som vi fått i och med invandringen från samhällskulturer med en helt annan syn på, och lag om, barnäktenskap, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Andra har naturligtvis också uppmärksammat problemen och beskrivit dem, 2007 skrevs till exempel rapportboken Barnbrudar, i nöd och olust av journalisten Tina Thunander. En artikel om boken kan läsas i Helsingborgs Dagblad:

 

Där står bland annat: ”I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 står det att ’alla äktenskap ska ingås av fri vilja’.” Vad kan vi i vårt demokratiska och jämställda land göra om denna fria vilja kränks? Vad vill vi göra? Hur många flickor som riskerar detta öde träffar vi i vardagen utan att veta om det?

 

Själv träffade jag alltså för många år sedan en ung arabisk kvinna, jag kallar henne A’isha här. A’isha är arabiska och svenska, hon var spädbarn då hon kom hit. Hennes invandrade föräldrar ”gifte” bort henne som 14-åring, bröllopet skedde i Sverige och var naturligtvis mot svensk lag, men giltigt i det parallellsamhälle med egna lagar (sharia) som numera finns i Sverige. Kvinnan berättade för mig om skräcken och smärtan hon genomled hos mannen hon tvingades gifta sig med: misshandel och våldtäkter, någon kärlek fanns inte. Efter en särdeles grov misshandel slutade det med sjukhusvistelse för den då 15-åriga flickan och arabisk skilsmässa.

Hon berättade hur den händelsen fick henne att tappa livslusten ­– hon försökte ta sitt liv med tabletter, men misslyckades. Hon blev placerad hos en manlig släkting (familjens överhuvud) på annan ort som skulle ”fostra” henne. Det lyckades inte och därför bestämde familjen att A’isha, nu 17 år gammal, skulle giftas bort med en man från ”hemlandet”, en man som var godkänd av familjen, som hade de rätta samhällskulturella värderingarna och som kunde fostra henne.

 

Det var bara det att A’isha inte var invigd i planerna, för henne presenterades resan till familjens hemland som en semesterresa under sommarlovet. Under flygresan fick hon reda på vad som förväntades av henne: hon skulle träffa ett antal män som valts ut av familjen, en av männen skulle hon välja till sin make. Så skedde också, och A’isha trolovades i sitt ”hemland” med en några år äldre man hon känt några få timmar. Mannen skulle senare komma till Sverige och där skulle de bilda familj.

A’isha berättade för mig att när arabiska flickor från Sverige kommer till ”hemlandet” för att giftas bort är de mycket åtråvärda, de är garanter för ett svenskt medborgarskap och försörjning. A’isha är ändå en relativt lyckligt lottad kvinna, även om hon är förtryckt av mannens och familjens patriarkaliska samhällskultur bor hon i landet hon vuxit upp i (Sverige) och omfattas i allt väsentligt av våra lagar. Men FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 där det står att ”alla äktenskap ska ingås av fri vilja” har inte hjälpt henne.

 

A’isha är inte ensam, i Sydsvenska Dagbladet stod det 1 september 2010:

”På Embla, ett skyddat boende i Malmö för 16–22-åriga flickor som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck, är trycket högst under augusti och början av september. I några fall handlar det om bortgifta tjejer. Ibland blir de också hårt kontrollerade, hotade eller slagna. För de flesta kommer giftermålet inte som en överraskning, så många hör av sig redan innan för att försöka komma undan, säger Emblas chef Karin Söderquist.”

I boken Barnbrudar, i nöd och olust beskrivs fler fall, ur boken:

 

”Carmen var fjorton år när hon giftes bort.

I början av augusti reste hon från Slovakien med sin mamma. Officiellt var avsikten att hälsa på vänner till familjen. Förutom den medelålders generationen fanns det i hushållet de besökte en ännu inte gift 23-årig son.

Efter några veckor stod Carmen brud. Två månader senare var hon gravid. Barnet, en dotter, föddes sommaren efter.”

I Sverige blir svenska flickor bortgifta dagligen enligt Tina Thunander. Vad kan vi göra om vi misstänker att en omyndig flicka ska giftas bort? Vad kan en lärare eller anställd på en skola göra om de misstänker ett bortförande innan eller under sommarlovet? Läs här hur maktlös en sådan person känner sig: eller här hur enkurator ser på situationen i Rosengård, Malmö

 

Vår svenska socialtjänst och polis vet inte vad de står inför när en flicka söker hjälp hos dem. De agerar enligt den svenska modellen, vilket är samtal med familjen. Konsesus ska uppnås, alla ska vara överens om att det inte är okej att fara med sin unga tonårsdotter till ett annat land för att gifta bort henne. Vad händer i ett sådant scenario? När polis och socialtjänst avlägsnat sig med godmodiga nickar och handslag, bestraffas flickan som åsamkat familjen denna kränkning av hedern.

 

A’isha, den unga kvinnan jag lärde känna, berättade att hon som flicka tagit kontakt med socialtjänstemän för att få hjälp, men fick ingen. Hon var beredd att lämna allt för att få ett vanligt svenskt liv, men insåg att hon då skulle bli tvungen att lämna inte bara en samhällskultur hon inte identifierade sig med, utan även sin mor och sina syskon som hon älskar. Jag fick intrycket att A’isha sökte kärleken, samtidigt som hon sökte döden.

Ändå hör A’isha sannolikt till de mer lyckligt lottade flickor och kvinnor som tvingas gifta sig. Hur många flickor förs till ett land där de inte är värda mer än hälften av en man, där de kunskaper och den livsstil de tillskansat sig i Sverige fördöms och de är dömda att leva i det mörkret resten av sitt liv? Det händer oftare än vi tror. Jag har korresponderat med en man som arbetade i vår statsapparat för att få hem bortförda flickor. Han berättade om förhandlingar och pengar, men även om hot och död. Han mindes ett fall där en flicka lyckades ringa honom från ett land i Mellanöstern, flickan och hennes syster skulle kanske mördas berättade hon. Mannen mådde illa den gången.

 

Han är förmodligen inte ensam om att må illa av maktlöshet och sorg vid sådana tillfällen, fler människor har samma erfarenheter enligt denna artikel:.

”Ändå händer det att flickorna gifts bort och hör av sig i panik när de sedan inte kan ta sig tillbaka till Sverige. Vi har tillsammans med andra organisationer hämtat hem flickor. Men i vissa situationer är risken för att vi själva ska mördas så stor att det inte är möjligt, säger hon. Och att få hem barn som redan förts bort till ett annat land kräver stora resurser. Oftast behövs en person som på något sätt känner den aktuella familjen men som ser att det som skett är fel.”

Under våren 2013 läste jag att polisen vädjade till elever att kontakta dem om de hade skolkamrater som de trodde skulle föras bort. I år har jag inte sett den vädjan lika starkt och tydligt. Är vårt samvete så kort, eller är det ”rasistspöket” som skrämmer dem? För det är naturligtvis en vansinnig samhällskultur vi talar om, den från den muslimska världen. I resten av världen kämpar man för att minska antalet barnäktenskap (av någon anledning är sidan borttagen).

Frågan kvarstår: Varför bryr sig inte våra svenska myndigheter, politiker och feminister alls om dessa flickor? Dessa flickor som bortskänkes mot att transporten ordnas.

Själv ska jag nu läsa boken Muhammeds flickor av Lars Hedegaard för att få veta mer om flickornas sorgliga tillvaro. Du kan också beställa den här.

 

Fotnot 1: I vissa samhällskulturer benämns släkten som ”familj”. En familj kan vara utspridd i flera länder, och familjens överhuvud behöver inte ens vara bosatt i Sverige. En del familjer och deras svenska grenar styrs således från ”hemlandet” i Mellanöstern.

Fotnot 2: Mannen jag korresponderade med berättade slutet på historien med systrarna som kanske skulle mördas. Via familjen i Sverige förhandlades ett frisläppande fram, flickorna fördes till ett boende (likt Embla i Malmö, det finns även i Mellanöstern) för vidare transport till flygplatsen och hem till Sverige. Innan de nådde flyget kom beväpnade män och förde bort flickorna, efter det tappade mannen kontakten med dem.

Deras öde är okänt.

 

Diktaturens förespråkare har krupit tillbaka till sina grottor.

22 juni, 2014.

 

Det är lite tråkigt nu. För bara ett år sedan fanns det fortfarande möjligheter till debatter med vänsterpartister, miljöpartister och feminister (svenska kommunister och/eller extremister) i olika forum på Facebook. Många av debatterna tog timmar, men ledde aldrig till konkreta resultat, det gick runt, runt, runt – utan svar, utan innehåll.

 

Hur ofta jag repeterat mina obesvarade frågor, och hur ofta jag därför blivit skälld för att vara papegoja, vet jag inte längre. I några fall utmanade jag några extra envetna kommunister genom att ge min tid – vi kör tills du fått alla svar du vill om du kan ge mig svar, var min utmaning. De gav sig, för de gillade inte mina sakliga svar och de hade inga svar på mina frågor.

Nu är de sedan en tid tillbaka borta från dessa Facebook-forum, de sitter i sin egen hemliga grotta. Det visar med all önskvärd tydlighet att de inte har någon substans i sina teoretiska cirklar, de vill bara gå runt, runt, runt – utan att sakligt debattera. De tror att debatt är när de ostört får skrika åt folk vad folket ska tycka.

 

Undan för undan har dessa diktaturens förespråkare krupit tillbaka till sina grottor (egna slutna forum) där de i vanlig ordning sitter och väser ”rasist”. De älskar att prata med varandra, men avskyr att debattera mot saklighet och faktabaserade argument. De älskar att störa andras möten med oljud, men avskyr att bli nedgjorda i sakliga debatter. Kommunister och extremister över hela världen är likadana, de teoretiserar och är retoriskt skickliga (de pratar bara runt, runt, runt), men i praktiken dör folk av deras ideologi.

När jag sökt och fått ”medlemskap” i ett antal av dessa kommunistiska Facebook-forum slutar det alltid med att de blir frustrerade, elaka och kommer med personangrepp i stället för sakliga argument.

 

Rasistdjävel, skrev en svensk man, nära 60 år gammal, till mig i ett privat meddelande. Han var frustrerad eftersom han inte kom någonstans med sitt verbala skitkastande. Han är enligt egen utsago lärare! Inte undra på att eleverna i Sverige inte lär sig något. Slutar månne hans lektioner på samma sätt? Ungdjävel?

Jag blev ombedd av en Sverigedemokrat att ansöka till ett kommunistisk forum där sådana som ”antirasister” som Torbjörn Jerlerup, Oisin Cantwell, Thabo Musso med flera ”debatterade”. Jag fick ett PM av det forumets administratör med förhållningsorder: ”Välkommen, men gör så här annars åker du ut.” Jag debatterade i forumet, men i vanlig ordning kunde de varken besvara frågor eller utveckla sina påståenden, de ville prata runt, runt, runt.

Jag ifrågasatte varför andra som hade ”rätt” ideologi fick skriva och påstå saker med en viss retorik, medan jag fick en varning om jag använde exakt samma retorik. Jag staplade exemplen på varandra, bara en blind kunde undgå att se deras förfarande. Resultat? Utkastad. De visste sedan innan vem jag är och hade bestämt sig för den vanliga diktatoriska utvägen: skjut motståndaren om han inte lyder diktaturen. Efter ett antal timmar ”sköt” de mig.

 

Aftonbladet har numera slopat kommentarsfälten till många av sina artiklar – de vill stå oemotsagda. Ta denna till exempel och räkna hur många gånger upprepar Virtanen ordet ”rasist”?  ) De har alltså till och med slutat att låta motståndare ”försvara” sina åsikter, de ”skjuter” motståndarna direkt. Då är det riktigt illa, det visar hur dessa människor tänker och agerar i vårt samhälle: med våld, hot och propaganda vill de tysta debatten och demokratin.

Men de kommer till korta när vi demokrater inte kan tystas, när alla kan se deras argument sakligt smulas sönder. Därför är sociala och fria medier som Facebook, Avpixlat och Dispatch International bra för demokratin. Därför vinner vi. Därför kryper extremister och kommunister tillbaka in i sina mörka grottor.

 

Deras sista bastion ute i ljuset är gammelmedierna, där extremister som Åsa Lindeborg, Fredrik Virtanen, Ehsan Fadakar med flera får skrika utan att vi kan svara. När Alexandra Pascalidou, Soran Ismail och Özz Nüjen får plats i radio-etern och tv-rutan är det samma sak: de ska skrika, vi ska tyst lyssna – som i alla diktaturer.

De förfogar diktatoriskt över den av oss bekostade debattplattformen, och de utnyttjar det hänsynslöst. Men sätt dem i ett forum på Facebook, låt dem debattera mot oss demokrater och se vad som händer: de har inga sakliga argument. De kommer, väsandes ”rasist”, backa in i sina mörka grottor för att sätta sig framför radiomikrofoner, tv-kameror och tidningsredaktionens datorer igen. Där får de ostört känna makt.

Alla diktaturers företrädare är som skolgårdens mobbare – svaga och elaka. Om hela skolan går mot dem dryper de av med svansen mellan benen. Sådana är våra extremister och kommunister, och nu dryper de undan för undan av med svansen mellan benen.

 

Men innan de ger sig av slutgiltigt kommer de göra som skolgårdens mobbare: ljuga ännu mer, smyga ännu mer med tjuvtricks och tjuvnyp. Vi kommer se hur medias medarbetare och favoriter fabricerar rena lögner. Ett exempel på försök att koppla diktaturens hot, våld och propaganda till SD är veckans ”bombman” i Stockholm, då Aftonbladet skrev: ”Bombmannen sympatiserar med SD”. Nu finner vi inte den rubriken längre, vilket är märkligt.

Däremot kan vi finna denna: Där står det bland annat att mannen kom till Sverige för två veckor sedan för att söka asyl. ”Mannen är missnöjd med hur hans asylärende behandlats.

Ett asylärende tar som vi vet längre tid än två veckor. Vad kan mannen rimligen ha hunnit bli missnöjd med? Hur kan mannen vara insatt i svensk politik efter två veckor i Sverige? Mannen förstår inte ens svenska (det krävdes tolk för att förhandla med mannen). Något verkar vara fel här, men vad som är fel får tiden utvisa.

 

Det är nu vi måste genomskåda dem, felen och lögnerna. Det är nu den sista kampen för vår demokrati börjar. Lyckas vi inte mota tillbaka alla dessa extremister till deras mörka grottor i kommande val, är vårt demokratiska och jämställda Sverige ett land utan framtid. Det är lite tråkigt nu när kommunister och extremister lämnat de enda fria medier (sociala medier) vi har, men hellre det än diktatur.

Mitt budskap till Gustav Fridolin, Åsa Romson, Soran Ismail, Ehsan Fadakar, Özz Nüjen, Timbuktu, Sebbe Stakkset, Kartellen, Jonas Sjöstedt, Stefan Löfven, Mona Sahlin, Foujan Rouzbe, Linje 17, AFA, Revolutionär Front, Gudrun Schyman, Soraya Post med flera är:

”Ingen diktatur på våra gator!”

Midsommar med Sahlins verbala små grodor.

Midsommar-ingredienser-fixad.jpg

20 juni, 2014.

 

Halva året har passerat och det är återigen dags att fira en av de mest svenska traditioner vi har – midsommar.

Som barn var midsommar för mig en familjehögtid, ofta hemma med lövning av midsommarstång och god mat, ibland i en park eller på en allmänning där det var midsommarstång, musik och lekar med andra. Som tonåring kom festandet in i firandet för många, camping, tält och fest känner sannolikt en del igen, men midsommarstången fanns med i bilden även då.
Som ung förälder ändras firandet av vår gamla tradition, de små ska hjälpa till att klä midsommarstången och det ska lekas ”Små grodorna”, det är då barnens kulturarv befästs (precis som andra samhällskulturers traditioner befästs på samma vis världen över).
Som medelålders och åldring är de fagra midsomrarna ett minne samtidigt som de firas i mer relativ stillhet, numera med en liten midsommarstång på köksbordet. Så har det varit generation efter generation, och vår tradition att fira midsommar har överförts till barnen som i sin tur vuxit upp och fått barn och överfört dem till sina barn som senare i sin tur överfört dem till sina barn. Midsommar är alltså en månghundraårig under generationer överförd tradition, en av våra stora svenska högtider. Så här beskriver Nordiska muséets hemsida midsommar:

”Midsommar är den kanske viktigaste högtiden i Sverige, vid sidan av julen. Midsommaren, liksom midsommarstången, går tillbaka till ett mycket gammalt högtidlighållande av sommaren och växtligheten. Men midsommaren innebar också en brytpunkt i arbetsåret i bondesamhället. Dagen firades ursprungligen till Johannes Döparens ära, en koppling som blivit alltmer avlägsen.”

Vi har firat midsommar under århundraden. Midsommar i Sverige är svensk midsommar, med de attribut som hör till: sill, färskpotatis, ägg, hård smörgås med ost och, för en del, nubbe. Majstången är symbolen för midsommaren och är bland annat en symbol för önskan om god tillväxt i det gamla bondesamhället. På Nordiska muséets hemsida kan vi läsa:
”Midsommarstången är midsommarens främsta attribut. Det vi i Sverige kallar midsommarstång, kallas i andra länder majstång (jfr eng. ”Maypole”). Ordet majstång kommer inte från månaden maj, utan från ordet ”maja”, som betyder ’att smycka med löv’. Att maja, det vill säga att pryda med löv, är känt sedan mycket länge i Sverige, liksom midsommarstången. En del av bruket att sätta löv i åkrarna har en viss koppling till magiska föreställningar om att åkerns gröda på så sätt skyddas från missväxt.”

En del vill göra gällande att midsommarstången är en fallossymbol, senast i dag (dagen före midsommaraftonen) ”briljerade” en ung medarbetare på mitt jobb med den felaktiga ”vetskapen”. En del använder ”fallossymbol-argumentet” för att förlöjliga midsommarfirandet genom att påstå att vi skuttar runt en penis. En av dem som förlöjligat vår svenska midsommar är Socialdemokraternas tidigare partiledare Mona Sahlin som år 2002 på en turkisk förening kläckte ur sig:
”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Hon påstod alltså på allvar att vi inte har någon kultur (midsommar och dess firande är i högsta grad kultur, en månghundraårig sådan), att vi inte har en identitet (invandrare har en identitet men inte svenskar?), att vi inte har en historia (alla har en historia, men USA som bara är drygt 400 år gammal som nation är enligt Sahlin historielös? Tjeckien? Slovakien? Eller var det Tjeckoslovakien som var historielöst och utan kultur?) att vi inte har något som binder ihop oss (där fick hon in en träff, vi har inte mycket gemensamt längre eftersom socialisterna/kommunisterna förklarat oss och gjort oss ovetande och okunniga).

Mona Sahlin är uppenbarligen mot de svenska traditionerna (”Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”) men för andra samhällskulturers traditioner som till exempel det patriarkala förtrycket av kvinnor. En annan person som likt Sahlin hyser förakt mot oss svenskar och våra traditioner är Katarina Mazetti som skapade en folkstorm genom att skriva en hätsk artikel i ICA-kuriren: ”Svårt att hitta en riktig svensk”.

I den artikeln spydde Mazetti ur sig sitt hat mot Sverigedemokrater och svenskar, bland annat skrev hon:

”Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70.”

Det låter lite ”övermänniska” om hennes uttalande, lite 30-tal i Tyskland. Otäckt, Mazetti!

Jag funderar på hur Mazetti fungerar i sitt huvud, hon bor alltså i Sverige som är befolkat med miljoner svenskar som är födda av svenskar som är födda av svenskar. Och hon tycker det är svårt att hitta en riktig svensk?!

Hon har visserligen inte definierat vad hon avser med ”riktig svensk”, kanske finns något obehagligt dolt där? Något med ”allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70”? Visst låter det som rasism?

Undrar vilket folkslag den beskrivningen stämmer bäst in på nu, år 2014?

 

Inte på oss svenskar i varje fall. Min mors förfäder var bondefolk i Halland, och varken min mor, mormor eller mormorsmor visade några symptom på Mazettis inavelsnoja (tvärtom, faktiskt). Själv har jag en IQ över genomsnittet och en eftergymnasial utbildning, min haka hänger inte och någon genetisk sjukdom lider jag inte av. Mazetti är välkommen att hälsa på mig. Jag anser mig vara en riktig svensk, men så är jag ju bara en historielös okulturell ensam svensk, så vad vet jag?

När jag skriver detta är jag på väg för att fira midsommar, en midsommar modell ”medelålders” med midsommarstång på köksbordet, sill och färskpotatis. De små grodorna får Sahlin/Mazetti stå för, de behöver bara öppna munnen så finns grodorna där
Glad midsommar på er, alla svenskar, infödda såväl som invandrade!

Om telefonkataloger och terrorism.

den gyllene

 

16 juni, 2014.

 

En guldfärgad och tunn telefonkatalog får mig att fundera kring romaner om muslimsk terrorism och världsherravälde. Jag skräms av att verkligheten nu överträffar dikten.

 

I torsdags kom jag hem och fann en tunn guldfärgad katalog i brevlådan. Det är Eniros Gula sidorna som delats ut. Mina första reflektioner var ”Vad tunn den är” och ”Varför guldfärgad?” I insidan på omslaget står: ”Ett enkelt pappersblad med 156 namn och nummer. Mer omfattande än så var inte den första tryckta telefonkatalogen för 125 år sedan.”

Jag minns telefonkatalogerna från 1970-, 1980- och 1990-talen, de var tjocka och innehållsrika, innehållet var viktigare än omslaget. Nu är vi tillbaka till ett klent och tunt innehåll, men omslagets guldfärg ska dölja den magra insidan. Precis som svensk politik numera.

 

Från Eniros guldomslag associerade jag till en bok med ordet ”gyllene” i titeln – Den gyllene apans år som skrevs av författaren Colin Forbes 1974. I korthet handlar boken om den extremistiske arabledaren Gamal Tafak, som tänker förinta Israel, förödmjuka västerlandet och förena alla araber (enligt omslagstexten till min bok) med en atombomb som via en oljetanker ska föras in i San Fransisco och detoneras där. Den gyllene apans år är arabernas år enligt bokens terrorist (är det någon som associerar till ”den arabiska våren”?).

Ironiskt nog var det året efter att boken gavs ut som dåvarande partiledaren för Socialdemokraterna, Olof Palme, sa att Sverige ska bli ett mångkulturellt land, och att de som är emot det ska behandlas som parior (orena, smittade, tokiga).

Så var socialdemokraternas ideologi och politik 1975 – tvång, hot och propaganda – så är deras politik än i dag. Det Palme sa var samma sak som nazisterna sa under 30-talet, samma sak som kommunisterna i Sovjetunionen med slavstater propagerade för under 40-, 50-, 60-, 70- och 80-talen, och samma sak som islam predikar ännu: Anpassa dig till oss eller dö! Diktatur, således.

 

En annan mycket läst författare är Tom Clancy, som i slutet av 1996 skrev Presidentens order. När jag började läsa boken greps jag av sådan avsmak för det dåd som beskrivs i början av den (terrorister kraschar flygplan i den amerikanska kongressens byggnad Kapitolium), att jag var tvungen att lägga den på hyllan. Kort därefter ringde en av mina systrar och frågade om jag sett vad som hänt i USA: Terrorister hade flugit in flygplan i Twin Towers! Samma scenario som i Clancys bok …

Jag kunde inte tro det först – kan verkligheten överträffa dikten? Det kan den, visade det sig.

I boken bildas en ny nation – Iran och Irak bildar FIR (Förenade islamiska republiken) med det dolda målet att erövra hela den arabiska halvön. De planerar även i det dolda att lamslå USA genom att sprida ebola-virus i hela landet. Terrorism, alltså. Hot, våld och propaganda, alla diktatoriska ideologiers redskap. Jämför fiktionens FIR med verklighetens ISIS, (Islamiska staten i Irak och Levanten (Syrien) som nu börjar ta makten i Irak. Verkligheten överträffar dikten, det är bara det att i verkligheten dör människor på riktigt.

 

Terrorister har alltid funnits, men att en av världens största diktatoriska ideologier använder sig av konstant hot, våld, propaganda och terror, och får komma undan med det under förevändning att ideologin är en ”religion”, förvånar mig. Det oroar mig.

Det som skrämmer mig är att den ideologin finns representerad och växer i Sverige numera, vi ser allt fler invandrade pojkar och flickor som reser till Syrien för att delta i ”Jihad” (ett enligt islam heligt krig mot otrogna), vi ser att allt fler muslimska friskolor startas (duger inte vår svenska kunskap?) och vi ser allt fler moskéetableringar i landet (där hård islam predikas enlig tv-programmen som Uppdrag granskning gjorde).

Islam har en övergripande lära i sin Koran: Kalifatet ska råda (islam ska råda överallt på jorden), precis som Hitler strävade efter ett tusenårigt rike och kommunismen efter global socialismen. Kalifatet.

 

Tänk på den fiktive Gamal Tafak som ville förena alla araber i Colin Forbes bok. Det fiktiva FIR som vill skapa en gigantisk muslimsk stat i Tom Clancys bok. Nu är det veklighet då ISIS tvingar oresonlig och hårdför islam på folk i det redan muslimska landet Irak. Verkligheten överträffar dikten, och folk dör.

Jag skrev en artikel strax efter nyår,  där inledningen lyder: ”Godmorgon, Sverige, till ett nytt år och en ny möjlighet! 2014 är Hästens år enligt kinesisk astrologi. Frågan är om detta år kommer att bli starten för Hästens år (demokrati) eller Den gyllene apans år (diktatur). Vi väljer den 14 september 2014.

Landet Bak-och-fram.

sveriges-nationaldag-2-1440x564_c7 juni, 2014.

Sveriges nationaldag år 2014 har passerat. Själv cyklade jag med en svensk flagga monterad på cykeln genom en svensk stad för att uppleva nationalkänslan. Jag upplevde den inte.

Nationalkänslan fanns i så liten dos att den knappt märktes. Den märktes mest i skriverier och tv-soffor om hur vi inte ska fira den (Blondinbella twittrade till exempel om att hon inte ”vågar” sätta ut en svenska flagga i sitt land Sverige under vår svenska nationaldag). I Sveriges Television var Soran Ismail och Alexandra Pascalidou med som dragplåster under kvällssändningen från Skansen, Stockholm. Soran är en kurdisk nationalist som verkar hata den svenska nationen. Är det skillnad på nationer? Alexandra sade att Astrid Lindgren symboliserar det att stå emot mörkerkrafter och extremism. Astrid Lindgrens sagobok Pippi Långstrump var väl enligt extremkommunisterna (sådana som Alexandra och Soran) ”rasistisk” för ett halvår sedan?

 

De och andra talade inte om Sverige, vår nation och stolthet över vårt land. De talade om ”nazismen”. Jan Eliasson var där och talade om ”nazismen”. Under tiden förberedde sig människor i Sverige på att bränna svenska flaggor som protest mot landet Sverige. Jag undrar stilla: Varför? Vad är det för fel på landet Sverige? Vi var ju förebilden för bara 20 år sedan, den svenska modellen. Nu ska vi bränna flaggan, nu ska vi hata landet.

Hur har det blivit så illa? Jag är fortfarande patriot, precis som för 20 år sedan, jag avskyr diktaturer, precis som för 20 år sedan. Då var jag hjälte, nu är jag skurk.

Jag läste en artikel om hur en ”politiker” utsatts för mordhot efter att hon twittrat om att bränna svenska flaggan på nationaldagen. För bara 20 år sedan hade en svensk politiker som uttalat något så stolligt blivit förklarad riksidiot. Nu är den ”svenske politikern” ett offer, enligt medierna.

 

Vem är denna riksidiot som uppmanar till flaggskändning, till förolämpning av ett helt folk? Hennes namn är Foujan Rouzbe. Hon är en iransk invandrare som iscensatte (troligtvis) en kupp vilken ledde till det så kallade ”hijabuppropet” förra året. Resultatet: ett antal kvinnor lät sig fotograferas iförda hijab, allvarligt blickandes in i kameran (Mona Sahlin, Åsa Romson och Gudrun Schyman och andra hyllar slöjan, denna symbol för kvinnoförtryck).

Foujan sattes som tack för det upp som sjunde namn på Feministiskt Initiativs valsedel. Inför nationaldagen uppmanade Foujan människor att bränna vår flagga, vilket i mina ögon är liktydigt med landsförakt (fosterlandsförakt kan jag inte säga, för Foujan har tydligen varken fostrats här eller har Sverige i sitt hjärta). Med tanke på att Foujan även hyllar det vänsterextremistiska och mycket våldsamma AFA, blir bilden en annan: Foujan är extremkommunist. Henne kommer vi tyvärr få se mycket av fram till valet 14 september.

 

Till Foujan (som hyllar våldsvänsterergruppen AFA) har jag bara ett budskap: Ingen diktatur på våra gator!

Min vän Nils påpekade att i en annan del av världen kämpar kvinnor för sin frihet medan FI, MP och V kämpar för kvinnoförtryck. Om någon i Sverige till äventyrs har missat det, så låter sig iranska kvinnor i Iran (Foujans ursprungsland) fotograferas utan slöja, de tar så kallade ”selfies” på sig själv utan slöja = symbolik för frihet.

Sådana aktioner leder till döden i Iran, de kan stenas till döds.

I Sverige är det tvärtom, här låter sig politiker fotograferas med slöja. I vårt land är det vi som motsätter oss denna diktatur (islam) och symbolen för dess kvinnoförtryck (slöjan) som ska ”stenas”. Landet Bak-och-fram. Min vän Carl skrev så träffsäkert om Foujan och hennes gäng: ”Diktaturens kreatur … gömmer sig bakom demokratins kuliss.”

 

Det är så de lyckas, dessa diktaturens hantlangare, de talar om demokrati och frihet medan de likt vallhundar samlar in oss som får – för att låsa in oss inför slakten. Sverige har blivit Landet Bak-och-fram. När andra människor i andra länder kämpar och dör för demokrati, är vi på väg mot diktatur. När människor i andra länder kämpar för att få utbildning, kunskap och skolgång, kämpar vi för okunskap och dumhet (alla ska med, ingen får vara duktigare).

När andra länder kämpar för välmående och hälsa, kämpar vi för fattigdom, misär och epidemier (polio, tuberkulos och vägglöss är troligtvis åter redan här, medan antalet vårdplatser inom sjukvården minskat). När andra människor kämpar för en skälig levnadsnivå, växer andelen arbetslösa och fattigpensionärer i Sverige. När andra människor kämpar för att få uttrycka sina åsikter, förföljer vi dem som säger sanningen.

Vi glömde bort oss själva. Vi tar ett långsamt farväl till oss själva.  Sverige är Landet Bak-och-fram.

Till Foujan Rouzbe, Ehsan Fadakar, Özz Nüjen, Alexandra Pascalidou, Gudrun Schyman, Åsa Romson, Soraya Post, Gustaf Fridolin, Soran Ismail, Mona Sahlin med flera har jag bara ett budskap: Ingen diktatur på våra gator!

Ett långsamt farväl till mig själv.

flagga.png6 juni, 2014.

 

Han reste sitt grånande huvud. Vad var det som gick så fel? I köket han suttit så många gånger, så många år, växte vissheten och frågan: Någonting har gått fel, men var och när? Och varför.

 

Han tänker tillbaka till den tid då framtiden var ljus, då familjen eller kompisarna fanns. Vad gick så fruktansvärt fel? Han minns barndomen med skolavslutningar i kyrkan – Den blomstertid nu kommer och sommarlov. Syrendoft och svenska flaggan.

Nu är det något fult med det, säger de som har makten. Vad ändrades? Var gick det fel? Förr firade vi arbetarnas dag 1 maj, tänkte han. Nu är det någon sorts kommunistpropaganda som skriks ut den dagen. Var gick det fel?

Förr hissade vi svenska flaggan på flaggstänger när det var svenska nationaldagen. Vi lät den vaja från flaggstänger, husknutar, husvagnar. Nu kallas vi rasister när vi gör det. Var gick det fel?

 

Han reser sig mödosamt för att fylla på kaffemuggen, kroppen är sliten och gör så ont efter många års slitsamt arbete. Sjukskriven igen, tänker han. Hur länge kan jag vara det? Försäkringskassan hotar med än det ena, än det andra. För inte så länge sedan tog mitt land hand om mig om något illa hände. Sjukdom och förslitningsskador värderades och togs om hand. Nu känner jag mig som en skurk för att jag är slut. FÖRBRUKAD!

Vad var det som gick fel? I barndomen såg man fram emot julen, påsken och sommarlovet. Familjen och traditionerna band oss samman. Även i ett familjehelvete fanns glädje i något. Nu är det fult med våra traditioner. Han kastar en blick på gratistidningen Metro, där Tanvir Mansur skriver att Sverige inte har något att fira den 6 juni, vår nationaldag. Enligt den artikeln finns vi inte. Ett långsamt farväl till oss själva. I Metrodrösar det av artiklar med ordet ”rasismen”. Han tänker på ICA-kuriren där Katarina Mazetti spydde ut sitt hat mot Sverige och svenskar vintern 2013. Vad gick fel?

 

Mona Sahlin sa att hon är avundsjuk på främmande kulturer, hon tycker vår midsommar med ”små grodorna” är töntig. De kulturer hon gillar är dem som avrättar homosexuella och stenar flickor som vill ha frihet. Vår svenska frihet, som vi ska fira den 6 juni, vår nationaldag. Vad gick fel?

Ett orange kuvert ligger på det gamla köksbordet, det är pensionsbeskedet. 12 637 kronor ska han få i pension, före skatt. Det blir ungefär 9 000 kvar efter skatt, han ska betala hyra, mat och räkningar med de pengarna. Vad gick fel?

Hur ska det gå för ungarna? tänker han, mannen vid köksbordet. En tår rinner nedför en kind. Hur kunde det gå så fel?

När ungarna var små, 1992, fanns framtiden. Nu finns bara kaos. 1992 spelade de fotboll på gräsmattan – nu är de lovligt byte för kriminella gäng. Hur vågade den grånande mannen ge sig in i hopen med invandrarpojkar som misshandlade en ensam man den där decemberkvällen? En son har ett ärr i ansiktet från en kniv, ett resultat av ett oprovocerat angrepp en kväll. Vad gick fel i vårt samhälle?

 

Han inser sakta att den avlägsna bekant som tog sitt liv för ett år sedan inte förstod eller orkade längre. Han förstår varför vännen med cancer lämnas att dö av sjukvården. Det är ett långsamt farväl. Han inser att han är ensam i sitt eget land, ett land där alla vänner flyttat från området för att ”mångkulturen” tagit över.

När utryckningsfordonets sirener ljuder lystrar han. Nu igen? Så var det inte förr, för 20 år sedan Var gick det fel?

De gemytliga grillkvällarna med grannar och vänner på gården är slut. I det gamla köpcentret i området finns mängder med invandrade män som hela dagarna spelar kort och dricker kaffe. Ingen jobbar. Vem betalar? Var gick det fel?

Säger jag något spottar de på mig, tänker han. Alla spottar på mig. Min farmor var judinna, hon levde länge nog för att berätta hur hon satt i ett läger för att dö, men överlevde. Före sin död som en fri människa i det fria Sverige, såg hon en likadan hemsk framtid i det demokratiska Sverige, landet som välkomnade och omfamnade henne 1944, som hon såg i lägret. Vad gick snett?

Den gamla farmodern tog ett långsamt farväl av sig själv i lägret, men överlevde. Den grånande mannen tar ett långsamt farväl av sig själv i sitt kök.

 

En del av texten är ur mitt eget liv, annat ur andras, men allt är sådant människor känt och upplevt. Vi är många grånande kvinnor och män. Vi ser regnet mot rutan. Vi har sett och upplevt det soliga och vackra Sverige. För mina barns skull kommer jag aldrig att ge mig, aldrig ge upp demokratin och friheten. Om demokratin är värd döden (och miljoner har dött då de kämpat för demokratin), är detta år kanske ett långsamt farväl till mig själv. Men jag tror inte det, ty demokratin och längtan efter frihet vinner alltid.

 

Jag kämpar för mina barn, mina gamla föräldrar, för frihet, kärlek och demokrati. Men mitt land, Sverige, tar ett långsamt farväl av sig själv.

Räta på ryggen och fira nationaldagen!

normandie2.jpg
3 juni, 2014.

På fredag är det Sveriges nationaldag. En dag för att fira vår nation. Men vad är det vi firar egentligen?

Låt mig ge er ett perspektiv från ett annat 6 juni: För 70 år sedan, den 6 juni 1944, landsteg pojkar och unga män på Frankrikes stränder i Normandie.

 

En del spydde av skräck när de stod i de rullande landstigningsfartygen, och väntade på att de skyddande ramperna skulle fällas ned så att de kunde hoppa ned i det kalla havsvattnet och vada mot en strand bestruken med kanon- och kulspruteeld. En del kom aldrig av landstigningsbåtarna, de dog ombord av kulspruteelden, andra brann som facklor efter artilleriträffar. En del drunknade under sin tunga packning efter att de landsatts alltför långt från stranden.

Få människor i Sverige kan ens föreställa sig den känsla dessa unga män måste haft, vi har ju inte varit i formellt förklarat krig på två århundraden (vi firar 200-årsjubileum av fred detta år). Kanske är orsaken till att vi låter demokratin ge vika för diktaturens tecken och demokratins död (läs gärna min krönika ”Experimentet Die Welle på svenska”) att vi tar fred och frihet för givna numera?

 

Det gjorde Englands utrikesminister Neville Chamberlain också, efter att ha träffat nazistledaren Hitler 1938. Han återvände till England med orden ”Peace in our time” (Fred i vår tid). Ett år efteråt förklarade demokratin (England) diktaturen (Tyskland) krig och andra världskriget bröt ut.

Den 6 juni firar vi Sveriges nationaldag. Vi gör det dels för att 6 juni 1523 var dagen då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung, och dels för att riksdagen 6 juni 1809 skrev under den nu gällande regeringsformen – den som fastslog de allmänna medborgerliga rättigheterna, bland annat yttrande- och tryckfriheten, alltså mycketviktiga steg mot den demokrati vi i dag lever i. Att vår nationaldag inte är en påminnelse om krig och fred är irrelevant, vi har en nationaldag sedan 1893 (låt vara att den kallades för Svenska flaggans dag ända till 1983 då den blev nationaldag).

 

En nationaldag är en dag då nationens medborgare visar stolthet, samhörighet och glädje över sitt land, nationaldagen är sprungen ur en akt eller händelse som haft en avgörande betydelse för landets framtid. Vi i Sverige tycker det är fint och patriotiskt när norrmännen firar syttende maj, amerikanerna sitt 4:th of July och fransmännen sin 17 juli:

  • Norges 17 maj kommer från protesten mot fredsslutet i Kiel, då norrmännen valde danske prinsen Kristian Fredrik till norsk kung och antog en ny norsk grundlag i Eidsvoll.
  •  Frankrikes nationaldag firas 14 juli efter stormningen av Bastiljen år 1789 – som inledde den Franska revolutionen, varunder man gjorde processen kort med aristokratin.
  • Amerikas fjärde juli springer ur frigörelsen från Storbritannien, the Independence day, 1776.

Allt det är värt att hylla och beundra, men när vi själva ska fira vår nation och vara patrioter skäms vi märkligt nog. Varför?

Vi har haft samma elände som fransmännen hade före franska revolutionen. Å andra sidan var det inte våra pojkar som dog i mängder i Normandie i Frankrike. De pojkarna var yngre än vad mina söner är i dag. De kämpande pojkarna offrade sina liv för demokrati och frihet. De kämpade, skadades, blödde och dog i främmande land på en främmande kontinent – för demokrati och frihet.

Det är just den demokratin och friheten vår egen nationaldag handlar om. Men vad har vi att kämpa för i Sverige numera?

  • Vi har haft demokrati.
  • Vi har haft frihet.
  • Vi har världens första tryckfrihetslag.
  • Vi har yttrandefriheten som en av våra fyra grundlagar.

 

Ändå är vi inte fria. Nu ser vi att vår demokrati och frihet naggas i kanten. Vår yttrandefrihet är undergrävd. Vår tryckfrihet är undergrävd. Våra åsikter kastas på sophögen om de är ”fel”. Ur intervjuer som Sveriges Television nyligen gjort med olika partiledare och företrädare är det värt att notera Gustav Fridolins (MP) uttalande:

”Sverige vill ta fajten mot rasisterna. Det vill Sverige i dag, och jag lovar er att det vill Sverige i september också”.

Feministiskt Initiativ sa att de ska ta ”kampen” mot männen. Är det rasister vi slåss mot? Är det de svenska männen vi slåss mot? Eller är det en blivande totalitär stat, med diktatorisk marxism/kommunism/islam som värdegrund?

Fridolin och Schyman talar inte om vår demokrati, framtid och möjligheter, ingen av dem talar om det som vi faktiskt betalar skatt för: vård, omsorg, utbildning och samhällsskydd (polis och försvar).

 

Den 6 juni 1944 startade befrielsen av Europa, genom att unga män (de flesta av dem amerikaner som var långt hemifrån) spydde av skräck, skadades och dog i vattenbrynet vid Normandies stränder. Hade de inte satsat sina liv i kampen för demokratin hade vi kanske varit Sovjetstatens slavar eller nazismens undersåtar nu.

För att få en känsla för hur det var då kampen mot diktaturen och rasismen var på riktigt, kan jag tipsa om filmen Rädda menige Ryan. För er som vill läsa källsäkrat material är militärhistorikern Anthony Beevors bok D-dagen: Slaget om Normandie att rekommendera.

Det är Sveriges nationaldag den 6 juni. Låt oss fira den som stolta, fria medborgare i landet Sverige! Det är dags för oss svenskar att räta på ryggen, det är dags att ta upp fajten mot dumhet, rasism och blivande diktatur. Det är dags för vår egen ”Independence day”!

Den 6 juni firar vi demokratin. Gör vi inte det kan det sluta med döden.

Experimentet Die Welle på svenska.

Die Wella

1 juni, 2014.

 

Jag har aldrig sett så mycket hat och elakhet som jag ser från vänstern (V, Fi och Mp). Det påminner mig om det amerikanska experimentet Die Welle.

 Under våren har vi sett hur det fysiska våldet ökat mot ”oliktänkande” – människor som tänker olika misshandlas, hotas och är rädda. Under torgmöten där ”oliktänkande” politiker framträder, samlas hatiska små hopar och stör demokratin med vuvuzelor och skrän.

De är inte många, dessa hatiska människor, men det var heller inte många som startade Andra världskriget.

Hur lyckas en liten grupp mentalt störda personer uppvigla ett folk att begå folkmord? Jag är uppriktigt allvarlig i min formulering om mentalt störda människor: de som ligger bakom krig och mord är mentalt störda.

 

Exemplen är många:

  • Mao i Kina
  • Stalin i Sovjetunionen
  • Pol Pot i Kambodja
  • Hitler i Tyskland,
  • Idi Amin i Uganda
  • Saddam Hussein i Irak
  • Gaddafi i Libyen
  • Nicolae Ceaușescu i Rumänien
  • Ayatolla Seyyed Ruhollah Mostafavi Mousavi Khomeini i Iran

Listan kan göras lång. Men vad får en liten grupp människor att anamma de mentalt stördas idéer och tankar? Hur kan vanliga människor förmås att bli små diktatorer, mobbare, förtryckare, misshandlare och till och med mördare?

 

Svaret finns i experimentet som gjordes 1967 på en skola i Kalifornien. Experimentet filmatiserades, filmen heter ”Vågen” (Die Welle). I en artikel på Svenska Dagbladets kultursida kunde man 4 december 2008 läsa:

”I Die Welle börjar det med att läraren talar om disciplin och gruppkänsla som så småningom går över i förtryck av alla oliktänkande. Alla som inte gör vågen-hälsningen och bär vita skjortor blir fiender. I USA tog förvandlingen fem dagar och kom att omfatta 600 elever i tre high schools. Den ­ledde också till handgripliga våldsamheter.”

Jag påstår att vi är på gränsen till det stadiet i Sverige nu, men det är fortfarande bara de mest fanatiska och rabiata på vänsterkanten (V, Fi och Mp) som begår alla de dåd vi ibland får läsa om.

 

Tänk på hur vänsteraktiva på sina arbetsplatser uppviglat kolleger att vägra möta ”oliktänkande” (Åkessons besök på vanliga svenska arbetsplatser). Tänk på hur medierna konsekvent framställer dessa vänstermänniskor som ”goda” och Åkesson som ”ond”. Die Welle.

En person skrev nyligen öppet på Facebook att han efterlyser ett nytt jobb bland likadana ”oliktänkande”, han är nämligen på väg att bli avskedad eftersom att han är oliktänkande. Die Welle.

Tänk på hur en äldre dam blev uppsagd från sitt ideella arbete på Röda korset för att hon var ”fel”, ”ond”, ”hade en annan ”värdegrund”. Hon sa bara sanningen. Die Welle.

(George Orwell sa, fritt översatt: Ju längre ett samhälle kommer från sanningen, desto mer kommer det samhället att hata dem som talar sanning.)

 

Rädda barnen påstod sig inte vilja ha donationer från Sverigedemokrater beroende på Sverigedemokraternas ”människosyn”. Jag mejlade dem och frågade vilken människosyn Sverigedemokraterna har. Jag har fått ett svarsmejl, men inget svar. Die Welle.

Jag påstår att medierna och en liten grupp människor i Sverige faktiskt gör exakt det som experimentet och filmen Die Welle visade kan genomföras, och det skrämmer vettet ur mig.

Vi kan, i vårt land, ditt och mitt land, mycket snart uppleva starten på en masspsykos och därmed en mordisk diktatur. Die Welle (Vågen) rullar in. Vi har i sociala medier sett sidor och grupper startas som vill bränna svenska flaggor den 6 juni (vår nationaldag), spraya färg på Sverigedemokraternas affischer i Stockholms tunnelbana. Vi ser hur tonen mot ”oliktänkande” hårdnar.

 

Här är ytterligare ett exempel på en hatsida där politiska motståndares debattinlägg raderas och de vanliga elaka epiteten om motståndare används, på denna sida är hatet farligt stort och retoriken mycket grov: https://m.facebook.com/events/229715550571349?ref=m_notif&notif_t=event_mall_reply (sidan är inaktiverad eller hemlig numera).

Det vi ser här, är samma beteende som startade ett världskrig! När jag läser deras inlägg och idéer inser jag att vi är nära Die Welle. Låt oss bekämpa diktaturen. Hat ska vändas till kärlek. Hot ska vändas till respekt. Skrän ska vändas till lyssnande.

Låt oss vända vågen. Låt oss alla vara människor. Låt oss ta tillbaka demokratin!