Flicka bortskänkes, mot att transporten ordnas.

barnaktenskap-22-1440x564_c28 juni, 2014.

 

 

2006 kom jag för första gången i direkt kontakt med den muslimska samhällskulturen (Omar Mustafas benämning på det parallella samhälle vi numera har i vårt svenska).  Via yrket träffade jag unga muslimer från forna Jugoslavien och Mellanöstern, och slogs av den enorma skillnaden mellan deras och våra värderingar, normer, etik och moral.

 

En av de unga kvinnor jag mötte blev bortgift som 14-åring, vilket fick mig att börja fundera och ta reda på mer om den muslimska samhällskulturen. Nu, 2014, är frågan densamma: Hur många 13-, 14- och 15-åriga flickor har rest på ”semester till hemlandet” denna vår? Hur många av dem kommer aldrig tillbaka till sin skolklass efter att ha skilts från kamraterna en sista skoldag? Hur många av dem är till och med mördade?

 

Sådan är verkligheten för många flickor, de förs till ett främmande land för att giftas bort med en äldre man, inte sällan en släkting. Det här är ett samhällsproblem som vi fått i och med invandringen från samhällskulturer med en helt annan syn på, och lag om, barnäktenskap, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Andra har naturligtvis också uppmärksammat problemen och beskrivit dem, 2007 skrevs till exempel rapportboken Barnbrudar, i nöd och olust av journalisten Tina Thunander. En artikel om boken kan läsas i Helsingborgs Dagblad:

 

Där står bland annat: ”I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 står det att ’alla äktenskap ska ingås av fri vilja’.” Vad kan vi i vårt demokratiska och jämställda land göra om denna fria vilja kränks? Vad vill vi göra? Hur många flickor som riskerar detta öde träffar vi i vardagen utan att veta om det?

 

Själv träffade jag alltså för många år sedan en ung arabisk kvinna, jag kallar henne A’isha här. A’isha är arabiska och svenska, hon var spädbarn då hon kom hit. Hennes invandrade föräldrar ”gifte” bort henne som 14-åring, bröllopet skedde i Sverige och var naturligtvis mot svensk lag, men giltigt i det parallellsamhälle med egna lagar (sharia) som numera finns i Sverige. Kvinnan berättade för mig om skräcken och smärtan hon genomled hos mannen hon tvingades gifta sig med: misshandel och våldtäkter, någon kärlek fanns inte. Efter en särdeles grov misshandel slutade det med sjukhusvistelse för den då 15-åriga flickan och arabisk skilsmässa.

Hon berättade hur den händelsen fick henne att tappa livslusten ­– hon försökte ta sitt liv med tabletter, men misslyckades. Hon blev placerad hos en manlig släkting (familjens överhuvud) på annan ort som skulle ”fostra” henne. Det lyckades inte och därför bestämde familjen att A’isha, nu 17 år gammal, skulle giftas bort med en man från ”hemlandet”, en man som var godkänd av familjen, som hade de rätta samhällskulturella värderingarna och som kunde fostra henne.

 

Det var bara det att A’isha inte var invigd i planerna, för henne presenterades resan till familjens hemland som en semesterresa under sommarlovet. Under flygresan fick hon reda på vad som förväntades av henne: hon skulle träffa ett antal män som valts ut av familjen, en av männen skulle hon välja till sin make. Så skedde också, och A’isha trolovades i sitt ”hemland” med en några år äldre man hon känt några få timmar. Mannen skulle senare komma till Sverige och där skulle de bilda familj.

A’isha berättade för mig att när arabiska flickor från Sverige kommer till ”hemlandet” för att giftas bort är de mycket åtråvärda, de är garanter för ett svenskt medborgarskap och försörjning. A’isha är ändå en relativt lyckligt lottad kvinna, även om hon är förtryckt av mannens och familjens patriarkaliska samhällskultur bor hon i landet hon vuxit upp i (Sverige) och omfattas i allt väsentligt av våra lagar. Men FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 där det står att ”alla äktenskap ska ingås av fri vilja” har inte hjälpt henne.

 

A’isha är inte ensam, i Sydsvenska Dagbladet stod det 1 september 2010:

”På Embla, ett skyddat boende i Malmö för 16–22-åriga flickor som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck, är trycket högst under augusti och början av september. I några fall handlar det om bortgifta tjejer. Ibland blir de också hårt kontrollerade, hotade eller slagna. För de flesta kommer giftermålet inte som en överraskning, så många hör av sig redan innan för att försöka komma undan, säger Emblas chef Karin Söderquist.”

I boken Barnbrudar, i nöd och olust beskrivs fler fall, ur boken:

 

”Carmen var fjorton år när hon giftes bort.

I början av augusti reste hon från Slovakien med sin mamma. Officiellt var avsikten att hälsa på vänner till familjen. Förutom den medelålders generationen fanns det i hushållet de besökte en ännu inte gift 23-årig son.

Efter några veckor stod Carmen brud. Två månader senare var hon gravid. Barnet, en dotter, föddes sommaren efter.”

I Sverige blir svenska flickor bortgifta dagligen enligt Tina Thunander. Vad kan vi göra om vi misstänker att en omyndig flicka ska giftas bort? Vad kan en lärare eller anställd på en skola göra om de misstänker ett bortförande innan eller under sommarlovet? Läs här hur maktlös en sådan person känner sig: eller här hur enkurator ser på situationen i Rosengård, Malmö

 

Vår svenska socialtjänst och polis vet inte vad de står inför när en flicka söker hjälp hos dem. De agerar enligt den svenska modellen, vilket är samtal med familjen. Konsesus ska uppnås, alla ska vara överens om att det inte är okej att fara med sin unga tonårsdotter till ett annat land för att gifta bort henne. Vad händer i ett sådant scenario? När polis och socialtjänst avlägsnat sig med godmodiga nickar och handslag, bestraffas flickan som åsamkat familjen denna kränkning av hedern.

 

A’isha, den unga kvinnan jag lärde känna, berättade att hon som flicka tagit kontakt med socialtjänstemän för att få hjälp, men fick ingen. Hon var beredd att lämna allt för att få ett vanligt svenskt liv, men insåg att hon då skulle bli tvungen att lämna inte bara en samhällskultur hon inte identifierade sig med, utan även sin mor och sina syskon som hon älskar. Jag fick intrycket att A’isha sökte kärleken, samtidigt som hon sökte döden.

Ändå hör A’isha sannolikt till de mer lyckligt lottade flickor och kvinnor som tvingas gifta sig. Hur många flickor förs till ett land där de inte är värda mer än hälften av en man, där de kunskaper och den livsstil de tillskansat sig i Sverige fördöms och de är dömda att leva i det mörkret resten av sitt liv? Det händer oftare än vi tror. Jag har korresponderat med en man som arbetade i vår statsapparat för att få hem bortförda flickor. Han berättade om förhandlingar och pengar, men även om hot och död. Han mindes ett fall där en flicka lyckades ringa honom från ett land i Mellanöstern, flickan och hennes syster skulle kanske mördas berättade hon. Mannen mådde illa den gången.

 

Han är förmodligen inte ensam om att må illa av maktlöshet och sorg vid sådana tillfällen, fler människor har samma erfarenheter enligt denna artikel:.

”Ändå händer det att flickorna gifts bort och hör av sig i panik när de sedan inte kan ta sig tillbaka till Sverige. Vi har tillsammans med andra organisationer hämtat hem flickor. Men i vissa situationer är risken för att vi själva ska mördas så stor att det inte är möjligt, säger hon. Och att få hem barn som redan förts bort till ett annat land kräver stora resurser. Oftast behövs en person som på något sätt känner den aktuella familjen men som ser att det som skett är fel.”

Under våren 2013 läste jag att polisen vädjade till elever att kontakta dem om de hade skolkamrater som de trodde skulle föras bort. I år har jag inte sett den vädjan lika starkt och tydligt. Är vårt samvete så kort, eller är det ”rasistspöket” som skrämmer dem? För det är naturligtvis en vansinnig samhällskultur vi talar om, den från den muslimska världen. I resten av världen kämpar man för att minska antalet barnäktenskap (av någon anledning är sidan borttagen).

Frågan kvarstår: Varför bryr sig inte våra svenska myndigheter, politiker och feminister alls om dessa flickor? Dessa flickor som bortskänkes mot att transporten ordnas.

Själv ska jag nu läsa boken Muhammeds flickor av Lars Hedegaard för att få veta mer om flickornas sorgliga tillvaro. Du kan också beställa den här.

 

Fotnot 1: I vissa samhällskulturer benämns släkten som ”familj”. En familj kan vara utspridd i flera länder, och familjens överhuvud behöver inte ens vara bosatt i Sverige. En del familjer och deras svenska grenar styrs således från ”hemlandet” i Mellanöstern.

Fotnot 2: Mannen jag korresponderade med berättade slutet på historien med systrarna som kanske skulle mördas. Via familjen i Sverige förhandlades ett frisläppande fram, flickorna fördes till ett boende (likt Embla i Malmö, det finns även i Mellanöstern) för vidare transport till flygplatsen och hem till Sverige. Innan de nådde flyget kom beväpnade män och förde bort flickorna, efter det tappade mannen kontakten med dem.

Deras öde är okänt.

 

6 reaktioner till “Flicka bortskänkes, mot att transporten ordnas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s