Den sista dagen …

13 september, 2014.

 

När jag skriver detta är det lördag kväll den 13 september 2014. I morgon är en ödesdag för Sverige, vi ska välja vår framtid. In i det sista bedrivs valarbete i alla dess former och medierna har rubriker och löpsedlar med påhittade ”skandaler” om Sverigedemokraterna.

I morgon ska alltså vår framtid avgöras. Då ska vi rösta på om vi ska ha den svenska demokratin och välfärden tillbaka, eller om förfallet vi ser överallt i vårt samhälle ska få fortsätta. Men hela denna valrörelse har politik, demokrati och ekonomi varit som bortblåst ur debatterna, i stället har det handlat om Sverigedemokraterna och deras, av medierna påhittade och uppförstorade, skandaler.

Vid debatterna har ord som ”rasister”, ”främlingsfientliga” och ”bruna” (med hänvisning till nazismen) använts. Varför? För att etablissemanget är livrädda för att sanningen om Sveriges tillstånd kommer ut till folket. Vi är mycket nära en samhällskatastrof nu och de som har orsakat den vill naturligtvis dölja den.

Jag har ett enkelt motto: Det finns två sätt att vinna ett hundrameterslopp, springa fortast eller sätta krokben för medtävlarna. Etablissemanget försöker sätta krokben för Sverigedemokraterna, fusk är nämligen etablissemangets enda chans att vinna. Ändå tar Sverigedemokraterna hem fler och fler av rösterna – orsaken är att folket har ledsnat på att se och drabbas av förfallet, och att till råga på allt få lögner serverade som förklaringar. Folket vill att politiker lyssnar på dem, och säger som det är.

 

I dag, lördag, har jag tillsammans med partikamrater i SD lyssnat på folk och berättat för dem hur det är, den faktabaserade sanningen. Vilka har reaktionerna varit och hur blev vi bemötta? Vi har fått ett övervägande positivt gensvar, med blinkningar, tummar upp och frankt deklarerade: ”Vi har redan röstat på er!” Jag har hört många ”lycka till” i dag. Den andra sidan, med missuppfattningar och hat, har varit liten. En kvinna kallade oss rasister, och ett par pojkar i 10-12-årsåldern blängde då de gick förbi vårt bord, stannade till och väste: ”Jag hatar Sverigedemokrater.”

Jag undrar hur deras föräldrar tänker, om de ens tänker. Några skrönor klarades av och undanröjdes, bland annat den om att EU betalar Sverige för att ta emot ”flyktingar”. Vår nettokostnad för att vara med i EU är 26 miljarder/år, den skattefinansierade invandringen kostar oss minst 70 miljarder netto/år (enligt den statliga långtidsutredningen 2011), enligt Jan Tullberg som skrivit Låsningen handlar det om 250 miljarder/år. Det vet inte svenska folket, etablissemanget vill inte att vi ska veta de.

 

Det starkaste intrycket från denna lördag är de två rullstolsbundna hemlösa som jag träffade när jag gick genom staden, talade med folk och delade ut valinformation. Kvinnan i paret kände igen mig från annan situation. På grund av svår sjukdom hamnade hon fel och är numera hemlös. Hennes partner var inte lika glad att se mig och min kollega, han skällde och skrek enormt för att ”vi ”(samtliga politiker) svikit de hemlösa, tills hans kvinna sade till honom: ”Sverigedemokraterna är på vår sida.” Han bad om ursäkt, de hade just lagt sin röst på oss och han var upprörd över socialismens och Alliansens mångåriga svek mot dem. Vi skildes med handslag och lyckönskningar om ett framgångsrikt val.
Jag minns också mor och dotter som kom fram och berättade att även mormodern röstat på Sverigedemokraterna, och att dottern fått sina studiekamrater att förstå vår politik. De är ett bra minne inför morgondagens val, liksom den 75-åriga kvinna som var fundersam över invandringspolitiken. Hon hade inte förstått att Sverigedemokraterna vill minska den framtida skattefinansierade invandringen med 90 procent. Däremot förstod hon att Alliansen svikit henne som pensionär, de och även Miljöpartiet och FI var uteslutna som alternativ för henne. S eller SD, sa hon. Vi talade länge, jag tror hon röstar på SD.

 

Men hur kan människor tro på socialdemokratin i dag? En snabb historiebeskrivning:
För mer än 150 år sedan arbetade och kämpade människor i vårt land för att alla vuxna skulle få rösträtt och alla barn rätt till högre utbildning. Det kämpades för att vi skulle få pension och semestrar. Det som förknippas med den kampen är Socialdemokraterna som bildades först 1889. De formerade kampen för rättvisa, och de lyckades.

För knappt 100 år sedan startades det kommunistiska partiet i Sverige, en utbrytargrupp ur socialdemokraterna. Den utbrytargruppen var en avdelning direkt underställd det sovjetiska kommunistpartiet, de fick pengar och order från Moskva ända fram till mitten av 1960-talet. De har bytt namn ett antal gånger, och kallar sig numera Vänsterpartiet. De har inte i nämnvärd omfattning medverkat till vår välfärd, snarare tvärtom, och med tanke på deras ursprung och ideologi (diktatur) kan vi förstå varför även om vi glömt det. De har kallats ”Kamrat 4 procent” i alla tider, och varit ett harmlöst bihang till socialdemokratin som behövt dem för att få regeringsmakten.

 

Sverige började redan 1968, på grund av kommunisterna, sakta glida ifrån det tidigare vinnande socialdemokratiska folkhemsbygget, nu skulle den sovjetiska socialismen råda där alla skulle med och alla skulle ha men få ville prestera, studera och jobba. Den socialdemokratiske statsministern Olof Palme var med om att föra sitt parti kraftigt åt vänster.
1975 svängde vinden inom socialdemokratin. Det var då Palme uttalade att vi ska vara ett ”mångkulturellt samhälle”, han som även var vän med terroristledarna Gaddafi och Arafat.
Vi klarade oss ändå på grund av de kloka människor som ännu fanns inom Socialdemokratin, Centerpartiet med stövlarna i myllan (det gamla Bondeförbundet), det dåvarande liberala Folkpartiet och de resultatorienterade Moderaterna. ”Kamrat 4 procent” var tillräckligt liten för att inte vara en börda för demokrati och utveckling.

 

1988 kom Miljöpartiet in i riksdagen, enbart på grund av ”kamrat 4 procents” miljöförstöring i Sovjetunionen (Östersjöns ekologiska kollaps och katastrofen i Tjernobyl). Miljöpartiet, som är ett äkta enfrågeparti, tappade emellertid sin enda fråga då alla började tala miljö. Miljöpartiet blev därför alltmer extremistiskt för att synas och hålla sig kvar vid makten.

Resultatet blev att vår demokrati fick en tyngre börda att bära med ”Kamrat 4 procent” och Miljöpartiet. Det blev inte bättre av att Socialdemokraterna gled mer och mer över åt ”Kamrat 4 procent” och Sovjetkommunismen, samtidigt som deras kompisskap med terrorister i Mellanöstern växte.
Nu, inför valet 14 september 2014, har vi en situation med ett block innehållande ett Sovjetkommunistiskt parti (”Kamrat 4 procent), ett extremistiskt enfrågeparti utan fråga som gått alltmer mot Sovjetkommunismens doktrin (Miljöpartiet) och ett före detta arbetarparti (Socialdemokraterna) som släpper in sina gamla terroristvänner (islam) i vårt samhälle, men struntar i de gamla som byggde folkhemmet.
Vår demokrati orkar inte bära bördan av dessa tre partiers samlade stolligheter.

  • En röst på Socialdemokraterna är en röst på islam.
  • En röst på Vänsterpartiet är en röst på Sovjetkommunismen.
  • En röst på Miljöpartiet är en röst på anarki.

Vi ser resultatet av deras politik och ideologi i hela världen. Resultatet i Sverige är katastrofalt.
En röst på Sverigedemokraterna är en röst på demokrati, välfärd och frihet. En röst på en god framtid.
I dag har jag träffat människor som valt demokratin och en god framtid.
För mig är valet lika enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s