Kategoriarkiv: 2013

Vill du vara en nyttig idiot?

Nyttig idiot20 december, 2013

Snart är det söndagen den fjärde advent. Då ska socialdemokraternas partiledare gå arm i arm med de svenska nykommunisternas våldsgrupper i ett demonstrationståg, och Ullenhag samt diverse andra politiker kommer också för att få en stund i rampljuset. De borde avhålla sig från det.

Demonstrationen är en manifestation på låtsas, mot något som är försvinnande litet och inte ett stort problem i Sverige, demonstrationen manifesterar mot nazismen och rasismen. Jag är fast övertygad om att en överväldigande majoritet i Sverige är mot nazismen. De gamla minns Andra världskriget som ju nazisterna faktiskt är upphovsmännen till, och nazisterna är för alltid och med rätta brännmärkta som rasister och rasivrande judemördare. Att de även mördade homosexuella, oliktänkande (inte minst politiska motståndare) och människor som vi i dag vårdar ömt (människor med olika handikapp) har glömts bort.

 

Att vi nu har två stora ideologier i världen som beter sig exakt likadant som nazisterna (kommunismen och islam), har vi bortsett från. Varför? Kanske för att det var nazisterna som slungade världen in i det världskrig som tog upp emot 60 miljoner människors liv. Vi minns nazismen, men vi ser inte kommunismen och islam. Rasismen är det andra ordet i manifestationen som Linje 17, som arrangerar detta spektakel, är mot.

Återigen är jag fast övertygad om att en överväldigande majoritet i Sverige är emot rasismen. Jag påstår att vi inte har någon utbredd rasism i vårt land. Vi är många som känner någon med annat ursprung, människor från Mellanöstern eller den afrikanska kontinenten, vi har vänner, släktingar eller partner från olika delar av världen. Vi är ett av världens mest resande folk, det var till och med en svensk som kom på flygcharterresor redan 1956, det är vi svenskar som hjälpte till att globalisera världen för vanligt folk.

 

Nu kallas vi alla för rasister. Vilka är det då som kallar oss vanliga svenskar för rasister? Det är bland annat nykommunisterna i linje 17 som gör det, men vi är alla emot rasismen, Linje 17 och nykommunisterna är inte unika i det avseendet, de har bara kidnappat ordet antirasist och gjort det till sitt. De har utsett sig själva till ”de goda”. Det är så en diktatorisk ideologi kan växa i skuggan av en annan diktatorisk ideologi.

Hur ser det ut egentligen i Sverige? Vilka är de där nazisterna som nykommunisterna vill framhålla så kraftigt? Vilka är de där rasisterna som inte ska få gå på våra gator? Nynazisterna är diffust definierade, de kallas med nykommunisternas svepande retorik för extremhögern. Vilka är då extremhögern? Det är de som nykommunisterna bestämt ska vara extremhöger, det vill säga deras politiska motståndare, och där har de dragit in det demokratiska mittenpartiet Sverigedemokraterna.

 

Om vi vänder på steken innebär det att alla som är emot nykommunismen är högerextrema i deras ögon. Diktaturer har sina metoder att ta och behålla makt: hot, våld och propaganda. Nu är nykommunisterna på väg att göra alla som är emot nykommunister till nazister, är du inte med dem så är du mot dem, ett skickligt drag men ett djävulskt spel.

I praktiken finns förmodligen några hundratal så kallade nynazister i Sverige, men de är ärligt talat inte tillräckligt smarta för att lyckas med vare sig en revolution eller en statskupp, de är bäst på att skräna och kasta sten. Nykommunisterna däremot är sluga, förslagna och planerar. De har kapat godhetsepiteten (bland annat ”antirasist”), vilket medför att de kan få godtrogna politiker att marschera i deras demonstrationståg.

 

Begreppet ”rasister” är diffust definierat, de kallas med nykommunisternas svepande retorik för främlingsfientliga och invandringsfientliga. Vilka är då rasister? Det är de som nykommunisterna bestämt ska vara rasister, bland annat Sverigedemokrater, det vill säga deras politiska motståndare. Om vi återigen vänder på steken innebär det att alla som är emot nykommunismen är rasister i deras ögon. Minns att diktaturer har sina metoder att ta och behålla makt: hot, våld och propaganda.

Nu är nykommunisterna på väg att göra alla som är mot nykommunister till rasister. Är du inte med dem är du mot dem. Vi hade ett hijabupprop i somras då några så kallade ”nyttiga idioter” (Lenins uttryck om folk som tror de gör något bra, men endast utnyttjas av makten), drog på sig hijabs och allvarligt blickandes in i en kamera förevigades i sin dumhet. Nu har vi denna demonstration, där svenska politiker som ska företräda det svenska folket går med – utan att reflektera över vad de stöttar.

 

Hur många nyttiga idioter har vi i landet? Vill du vara en nyttig idiot? Vi har en offentlig sektor i Sverige, vi betalar skatt för att den ska ge oss vård/omsorg, utbildning och samhällsskydd, vi köper alltså dessa tjänster av den offentliga sektorn. Vi betalar för dessa tjänster med våra skattepengar. Vad får vi för pengarna?

  • Vi har ett försvar som inte kan försvara landet i händelse av krig.
  • Vi har ett skolväsende som inte kan överföra kunskap till eleverna (senaste PISA-rapporten visar att vi blivit ännu sämre).
  • Vi har en åldringsvård som blir allt sämre, sedan år 2000 har var fjärde vårdplats tagit bort.
  • Vi har 800 000 pensionärer som enbart har garantipension, den är som mest 8 000kr/månad.

 

Vad borde vi demonstrera mot? Vårt lands kollaps. Vad demonstrerar nykommunisterna mot? Något som knappt finns. Inga politiker vill skylta med sina misslyckanden, därför väljer de att dölja våra problem och i stället delta och manifestera mot något som är ett minimalt, om ens något, problem. De blir nyttiga idioter.

De borde demonstrera mot våld och diktatoriska ideologier i stället. För att slippa det våldet måste vi byta ut de nyttiga idioterna. Annars kommer en diktatorisk ideologi att växa i skuggan av en annan diktatorisk ideologi. Annars kommer demokratin att dö. Därför kommer jag inte delta i någon av nykommunister arrangerad demonstration mot rasismen eller nazismen vare sig nu på söndag eller senare, för jag är en äktaantirasist och antinazist. Jag är en äkta antikommunist. Jag är en äkta antidiktaturist.

Jag tror de flesta i Sverige är det. Ha en riktigt fin fjärde advent.

Kvällstidningarna går i spetsen för lynchmobben.

Nu hänger vi18 december, 2013

 

Den svenska politiska oskulden må ha tagits för länge sedan, men nu gruppvåldtas svensk politik om och om igen. I går, tisdag, slängdes en sprängladdning in hos en lokal SD-politiker i Skåne. Attacker och angrepp mot SD-politiker rapporteras allt oftare: sönderslagna ägodelar, misshandlade människor och nu den ANDRA sprängladdningen (mig veterligt).

Tänk om den tårta SD:s partiledare fick kastad på sig för en månad sedan innehållit en bomb! Målet för våldsdåden är SD-sympatisörer och SD-politiker. Avsändarna av dessa politiska budskap, våldsbrottslingarna, är med största sannolikhet vänstern, nykommunisterna. Det svenska Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) styrdes av, och tog order av, den sovjetiska kommunistregimen i Moskva ända fram till 1960, då Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, fick 4,5 procent i valet. VPKs politik och valresultat var stillastående, de var tvungna att förändra något. I dryga fyrtio år hade vi alltså kommunister i vårt land som tog direkta order av främmande makt och som av och till även bildade regeringsunderlag för Socialdemokraterna.

 

Vpk bar sitt namn ända fram till 1990, då de tog bort ordet ”kommunisterna” (på grund av Berlinmurens fall och Sovjetunionens död). Men tog de bort sina sovjetkommunistiska värderingar? Blev Vpk mer liberalt och vänligt inställt till Sverige, demokrati och frihet?

Kommunismen är en diktatorisk ideologi, det ser vi bland annat på Nordkorea, Kina, Kambodja och gamla Sovjetunionen med dess satellitstater. Kommunismen gillar, som den diktatoriska ideologi den är, inte konkurrens. Ingen annan ideologi har orsakat så många människors lidande och död som kommunismen.

 

Och vilka är kommunismens metoder för att ta och behålla makten? Döda konkurrenterna. Våld. Hot. Propaganda. Vad ser vi växa fram i det politiska Sverige nu? Våld. Hot. Propaganda. Vi ser en lynchstämning växa fram. Den svenska pressen, med Aftonbladet och Expressen i spetsen, får ta på sig en stor del av skulden eftersom de trissar upp denna otäcka lynchstämning hos mobben (för det är exakt vad det är: en mobb, en skara människor som inte tänker längre, de gör vad makten säger åt dem att göra).

Aftonbladet och Expressen är att jämföra med de propagandablad kommunisterna spred under Andra världskriget för att folk skulle offra sina liv för Stalin. Mediernas syfte med att piska upp hatstämning är att skrämma folket, alla i Sverige, från att rösta på SD. Det är inte journalistik eller nyhetsrapportering, det är politisk propaganda, så grov och uppenbar att till och med svenska medier kolleger i utlandet noterat det.

Den stämning våra medieredaktioner piskar upp påminner om den som sannolikt rådde i Berlin före Kristallnatten, innan förstörelse, våldtäkter och misshandel av grannar och före detta vänner började. Nu har medierna trampat över alla anständighetens gränser, då de även namnger privatpersoner som förmenta SD-sympatisörer. Det är dessa privatpersoner som kommer drabbas av en nykommunistisk ”kristallnatt”.

 

Vilka hängs ut i morgon? Vilka får sedan en sprängladdning inkastad i sitt hem? Hot. Våld. Propaganda. Vi ser mönstren. Vi vet facit. Diktaturens kreatur marscherar på våra gator. Expressens och Aftonbladets redaktioner är diktaturens propagandablad. Nykommunister eller nynazister är lika illa – stövlar, koppel och våld är det jag ser framför mig, och det måste bekämpas.

Demokrati är inget som kommer automatiskt, demokrati är något man bygger upp och försvarar, ibland med livet som insats, ibland med livet som pris. Jag hoppas vi kan bevara vår demokrati genom att bli förbannade, höja rösten och med bestämdhet och kraftuttryck få diktaturhunden att förpassas till korgen igen. För att travestera en känd före detta partiledare, passande nog kommunist:

Någon jävla ordning får det ändå vara i vårt land!

 

 

DEBATT: 1992 – året då Sverige rasade

1992

17 december 2013

Hur kunde det gå så fel med Sverige? Jag ser en tydlig skiljelinje 1992 – tidigare fungerade det mesta, efter det rasade vårt land samman. Låt mig ge min bild av vad som lett fram till ett fungerande lands nästintill totala kollaps.

Om vi ser till tiden före andra världskriget var det jämställdhet och utbildning som var agendan, rösträtt och grundskolan debatterades och började införas. Under efterkrigstiden byggdes industrin upp, mycket tack vare att vi hållits utanför andra världskriget.

Klassresan gjordes, där alla hade möjligheten att utbilda sig. Den sexåriga folkskolan ersattes med nioårig grundskola och ett gymnasium kom till för alla.

Vi som var små under 1950- och 1960-talen växte upp i den tidens anda: studera och bli någonting, läs dina läxor, var en duktig elev. Folkhemmet växte, IKEA möblerade folkhemmet, vi åkte SAAB och Volvo och på flygcharterresor (det var en svensk som startade de första redan 1956). Vi började se världen, men trivdes hemma.

Sjukvården blev bättre, åldringsvården likaså. Vi hade, trots vår relativa litenhet som nation betraktat, ett bra försvar med det fjärde största flygvapnet i världen. Och vi byggde våra militärplan själva! Vi hade en utbildning för flygvapenpiloter som i dag är standard i världen. Sverige var bäst i mycket, och fick det ryktet om sig: vi var den svenska modellen.

Vi hade ett yttre hot, kommunismen (dagens vänsterparti) och Sovjetunionen med sina många satellitstater. Motpolen var USA med framgång, demokrati och välstånd. Vi hade homogenitet i livssyn och samhällskultur. Men redan 1975 ändrades något i och med att politiken fick en knuff åt Sovjetunionens håll och det flirtades allt mer med det då, för gemene man i Europa, tämligen okända Mellanöstern.

För en liten klick var Mellanöstern filmen Lawrence av Arabien, för andra sagorna i Tusen och en natt eller det nordafrikanska Egyptens pyramider (en del har sannolikt inte koll på att semestermålet Egypten är beläget på den afrikanska kontinenten). Beirut var en terroriststad, Libyens Khadaffi och Palestinas Arafat var terroristledare som vår regering flirtade med.

Mångkulturen i Sverige proklamerades redan 1975, de som var mot mångkulturen skulle behandlas som paria, sa vår statsminister. Vänstern tog ett grepp om Sverige under 1970-talet, det hade bränts BH:ar och levts frigjort, skilsmässorna och separationerna ökade och nyckelbarnen (de med nyckel hem i ett band runt halsen) ökade i antal. Det fanns ingen hemma när de kom från skolan, båda föräldrarna var på jobbet (vilket var en ny del av vår framväxande ändring av samhällskultur), men det fanns SVT 1 och SVT 2 att se i färg-tv, vilket var den tidens enorma teknikutveckling i folkhemmen.

En del barn klarade allt sämre av att ta in kunskap (flumskolan hade börjat, med oklara mål och sämre uppföljning av resultat kontra mål) vilket medförde att skolan gradvis började sänka kraven på måluppfyllnad, betygen togs bort från de viktiga första åren i skolan. Att vara polis eller militär sågs inte med blida ögon av vänstern, det skanderades många gånger på gator och torg om ”fascistlakejer”, men försvaret kämpade på, och brottsligheten hölls stången av polis och rättsväsende.

Invandringen hade börjat ändra form (de som under 1960-talet kom som arbetskraftsinvandrare berikade vårt land och lärde sig vårt språk, seder och traditioner), och staten tog på sig curlingrollen, nu skulle det bland annat finnas modersmålsundervisning. Islam var för oss en abstrakt företeelse, vi fick felaktigt lära oss att islam är en religion bland alla andra.

1980-talet kom att präglas av uppbrott och splittring i politik och samhällskultur, sannolikt som ett resultat av vänsterns påverkan under 1970-talet (barnprogrammet Vilse i pannkakan och velourklädda män som skulle lära sig att amma var inte inne längre), det kom en våg av moderat liberalismen. Vi fick det allt bättre ekonomiskt i snabb takt (dubbla inkomster i en familj gav det resultatet) och vår kunskapsnivå var på topp. Framtidstron var slentrianmässigt god.

Vad hände sedan? 1992 genomgick vi en ekonomisk kris i landet. Många blev arbetslösa, vilket då var något förfärligt, våra sociala skyddsnät ansträngdes hårt, hela branscher slogs ut (byggbranschen var en av dem, det var därför ROT-avdraget infördes, för att stimulera – nu är branschen i full gång, men ROT-avdraget är kvar).

Inbördeskriget i forna Jugoslavien medförde att mängder med folk flydde och vi tog emot dem, samtidigt som vår egen kris drabbade många. Men vi var ett stabilt land med farten uppe, vi grejade krisen. Jobba, plugga, se framåt var fortfarande vår samhällskultur. Den nya komponenten i vårt samhälle var de invandrade, som till stor del är muslimer, och en gryende syn på att statens och kommunens bidragssystem ska ersätta för arbete och inkomst. Inte ett skyddsnät, det blev ett alternativ.

Det började utkristalliseras ett ”vi och dom”, där de invandrade höll sig för sig själva med segregering som resultatet. Krav på särbehandling restes allt oftare under 1990-talet, tjänstemän på socialförvaltningar hotades av arga män med höga röster, skolor började ta bort traditionella inslag ur avslutningar och de muslimska inslagen i vårt samhälle framträdde allt mer. Resten är, som det heter, historia.

Segregeringen har ökat. Islam har vuxit (allt fler är medvetna om att islam är så mycket mer än bara en religion bland alla andra religioner, vi ser ju med egna ögon vad islam står för), den homogena samhällskulturen är borta, Vilse i pannkakan och velourmännen är gångbara igen, utbildningsnivån på våra skolbarn är bland den sämsta i Västvärlden, vi har inte ett försvar som kan försvara oss längre, våldsbrott och våldtäkter har ökat (Sverige ligger på en föga smickrande tredjeplats gällande våldtäkter), vi har cirka 800 000 fattigpensionärer i landet, vår åldringsvård har tagit bort var fjärde vårdplats sedan 2000, vi har sämst sjukvård bland OECD-länderna, vår arbetslöshet har inte varit så hög sedan andra världskriget som nu, våra socialbidragsutbetalningar skenar, staten går back med 130 000 miljoner i år, och invandringen ökar. Och SAAB är nedlagt.

1992 är ett viktigt år. Då fungerade Sverige, trots finanskrisen. Den reste vi oss ur, men samhällskrisen kunde vi inte skaka av oss. Den stora skillnaden före/efter är synen på vårt samhälle, en syn som förändrades då bidragssystemen synliggjordes – dels på grund av finanskrisens verkningar men även på de bidragsberoende invandrarna från forna Jugoslavien.

Det skapades en skillnad i synen på att hjälpa andra (med våra bidragssystem) som väljer att komma hit just för att vi faktiskt försörjer dem. Den processen, att vara världssamvete, utvecklades redan under Dag Hammarskjölds tid som generalsekreterare i FN men förankrades under Palmes era.

När inbördeskriget i Jugoslavien bröt ut blev vi ”goda”, Carl Bildt fick sin plats i rampljuset och vi blev kända för vår generösa flyktingmottagning. Det lider vi av nu. Våra politiker har begått en räcka av misstag från Palmes tid och framåt, men 1992 var året som vi kan se på och säga ”det fungerade då”.

Efter 1992 rasade Sverige. Om det är något stort misstag våra politiker gjort sedan 1992 är det att 1993 obetingat öppna gränsen för våra nuvarande medborgare från forna Jugoslavien utan att beakta konsekvenserna, och sedan fortsätta begå samma misstag om och om igen. Finanskrisen och inbördeskriget i Jugoslavien ändrade vårt lands kurs.

Om vi ska se ett före och efter, går skiljelinjen 1992. Innan dess fungerade det. Efter dess rasade allt. Nu är det kris.