Kategoriarkiv: Allvar.

Landet Bak-och-fram.

sveriges-nationaldag-2-1440x564_c7 juni, 2014.

Sveriges nationaldag år 2014 har passerat. Själv cyklade jag med en svensk flagga monterad på cykeln genom en svensk stad för att uppleva nationalkänslan. Jag upplevde den inte.

Nationalkänslan fanns i så liten dos att den knappt märktes. Den märktes mest i skriverier och tv-soffor om hur vi inte ska fira den (Blondinbella twittrade till exempel om att hon inte ”vågar” sätta ut en svenska flagga i sitt land Sverige under vår svenska nationaldag). I Sveriges Television var Soran Ismail och Alexandra Pascalidou med som dragplåster under kvällssändningen från Skansen, Stockholm. Soran är en kurdisk nationalist som verkar hata den svenska nationen. Är det skillnad på nationer? Alexandra sade att Astrid Lindgren symboliserar det att stå emot mörkerkrafter och extremism. Astrid Lindgrens sagobok Pippi Långstrump var väl enligt extremkommunisterna (sådana som Alexandra och Soran) ”rasistisk” för ett halvår sedan?

 

De och andra talade inte om Sverige, vår nation och stolthet över vårt land. De talade om ”nazismen”. Jan Eliasson var där och talade om ”nazismen”. Under tiden förberedde sig människor i Sverige på att bränna svenska flaggor som protest mot landet Sverige. Jag undrar stilla: Varför? Vad är det för fel på landet Sverige? Vi var ju förebilden för bara 20 år sedan, den svenska modellen. Nu ska vi bränna flaggan, nu ska vi hata landet.

Hur har det blivit så illa? Jag är fortfarande patriot, precis som för 20 år sedan, jag avskyr diktaturer, precis som för 20 år sedan. Då var jag hjälte, nu är jag skurk.

Jag läste en artikel om hur en ”politiker” utsatts för mordhot efter att hon twittrat om att bränna svenska flaggan på nationaldagen. För bara 20 år sedan hade en svensk politiker som uttalat något så stolligt blivit förklarad riksidiot. Nu är den ”svenske politikern” ett offer, enligt medierna.

 

Vem är denna riksidiot som uppmanar till flaggskändning, till förolämpning av ett helt folk? Hennes namn är Foujan Rouzbe. Hon är en iransk invandrare som iscensatte (troligtvis) en kupp vilken ledde till det så kallade ”hijabuppropet” förra året. Resultatet: ett antal kvinnor lät sig fotograferas iförda hijab, allvarligt blickandes in i kameran (Mona Sahlin, Åsa Romson och Gudrun Schyman och andra hyllar slöjan, denna symbol för kvinnoförtryck).

Foujan sattes som tack för det upp som sjunde namn på Feministiskt Initiativs valsedel. Inför nationaldagen uppmanade Foujan människor att bränna vår flagga, vilket i mina ögon är liktydigt med landsförakt (fosterlandsförakt kan jag inte säga, för Foujan har tydligen varken fostrats här eller har Sverige i sitt hjärta). Med tanke på att Foujan även hyllar det vänsterextremistiska och mycket våldsamma AFA, blir bilden en annan: Foujan är extremkommunist. Henne kommer vi tyvärr få se mycket av fram till valet 14 september.

 

Till Foujan (som hyllar våldsvänsterergruppen AFA) har jag bara ett budskap: Ingen diktatur på våra gator!

Min vän Nils påpekade att i en annan del av världen kämpar kvinnor för sin frihet medan FI, MP och V kämpar för kvinnoförtryck. Om någon i Sverige till äventyrs har missat det, så låter sig iranska kvinnor i Iran (Foujans ursprungsland) fotograferas utan slöja, de tar så kallade ”selfies” på sig själv utan slöja = symbolik för frihet.

Sådana aktioner leder till döden i Iran, de kan stenas till döds.

I Sverige är det tvärtom, här låter sig politiker fotograferas med slöja. I vårt land är det vi som motsätter oss denna diktatur (islam) och symbolen för dess kvinnoförtryck (slöjan) som ska ”stenas”. Landet Bak-och-fram. Min vän Carl skrev så träffsäkert om Foujan och hennes gäng: ”Diktaturens kreatur … gömmer sig bakom demokratins kuliss.”

 

Det är så de lyckas, dessa diktaturens hantlangare, de talar om demokrati och frihet medan de likt vallhundar samlar in oss som får – för att låsa in oss inför slakten. Sverige har blivit Landet Bak-och-fram. När andra människor i andra länder kämpar och dör för demokrati, är vi på väg mot diktatur. När människor i andra länder kämpar för att få utbildning, kunskap och skolgång, kämpar vi för okunskap och dumhet (alla ska med, ingen får vara duktigare).

När andra länder kämpar för välmående och hälsa, kämpar vi för fattigdom, misär och epidemier (polio, tuberkulos och vägglöss är troligtvis åter redan här, medan antalet vårdplatser inom sjukvården minskat). När andra människor kämpar för en skälig levnadsnivå, växer andelen arbetslösa och fattigpensionärer i Sverige. När andra människor kämpar för att få uttrycka sina åsikter, förföljer vi dem som säger sanningen.

Vi glömde bort oss själva. Vi tar ett långsamt farväl till oss själva.  Sverige är Landet Bak-och-fram.

Till Foujan Rouzbe, Ehsan Fadakar, Özz Nüjen, Alexandra Pascalidou, Gudrun Schyman, Åsa Romson, Soraya Post, Gustaf Fridolin, Soran Ismail, Mona Sahlin med flera har jag bara ett budskap: Ingen diktatur på våra gator!

Ett långsamt farväl till mig själv.

flagga.png6 juni, 2014.

 

Han reste sitt grånande huvud. Vad var det som gick så fel? I köket han suttit så många gånger, så många år, växte vissheten och frågan: Någonting har gått fel, men var och när? Och varför.

 

Han tänker tillbaka till den tid då framtiden var ljus, då familjen eller kompisarna fanns. Vad gick så fruktansvärt fel? Han minns barndomen med skolavslutningar i kyrkan – Den blomstertid nu kommer och sommarlov. Syrendoft och svenska flaggan.

Nu är det något fult med det, säger de som har makten. Vad ändrades? Var gick det fel? Förr firade vi arbetarnas dag 1 maj, tänkte han. Nu är det någon sorts kommunistpropaganda som skriks ut den dagen. Var gick det fel?

Förr hissade vi svenska flaggan på flaggstänger när det var svenska nationaldagen. Vi lät den vaja från flaggstänger, husknutar, husvagnar. Nu kallas vi rasister när vi gör det. Var gick det fel?

 

Han reser sig mödosamt för att fylla på kaffemuggen, kroppen är sliten och gör så ont efter många års slitsamt arbete. Sjukskriven igen, tänker han. Hur länge kan jag vara det? Försäkringskassan hotar med än det ena, än det andra. För inte så länge sedan tog mitt land hand om mig om något illa hände. Sjukdom och förslitningsskador värderades och togs om hand. Nu känner jag mig som en skurk för att jag är slut. FÖRBRUKAD!

Vad var det som gick fel? I barndomen såg man fram emot julen, påsken och sommarlovet. Familjen och traditionerna band oss samman. Även i ett familjehelvete fanns glädje i något. Nu är det fult med våra traditioner. Han kastar en blick på gratistidningen Metro, där Tanvir Mansur skriver att Sverige inte har något att fira den 6 juni, vår nationaldag. Enligt den artikeln finns vi inte. Ett långsamt farväl till oss själva. I Metrodrösar det av artiklar med ordet ”rasismen”. Han tänker på ICA-kuriren där Katarina Mazetti spydde ut sitt hat mot Sverige och svenskar vintern 2013. Vad gick fel?

 

Mona Sahlin sa att hon är avundsjuk på främmande kulturer, hon tycker vår midsommar med ”små grodorna” är töntig. De kulturer hon gillar är dem som avrättar homosexuella och stenar flickor som vill ha frihet. Vår svenska frihet, som vi ska fira den 6 juni, vår nationaldag. Vad gick fel?

Ett orange kuvert ligger på det gamla köksbordet, det är pensionsbeskedet. 12 637 kronor ska han få i pension, före skatt. Det blir ungefär 9 000 kvar efter skatt, han ska betala hyra, mat och räkningar med de pengarna. Vad gick fel?

Hur ska det gå för ungarna? tänker han, mannen vid köksbordet. En tår rinner nedför en kind. Hur kunde det gå så fel?

När ungarna var små, 1992, fanns framtiden. Nu finns bara kaos. 1992 spelade de fotboll på gräsmattan – nu är de lovligt byte för kriminella gäng. Hur vågade den grånande mannen ge sig in i hopen med invandrarpojkar som misshandlade en ensam man den där decemberkvällen? En son har ett ärr i ansiktet från en kniv, ett resultat av ett oprovocerat angrepp en kväll. Vad gick fel i vårt samhälle?

 

Han inser sakta att den avlägsna bekant som tog sitt liv för ett år sedan inte förstod eller orkade längre. Han förstår varför vännen med cancer lämnas att dö av sjukvården. Det är ett långsamt farväl. Han inser att han är ensam i sitt eget land, ett land där alla vänner flyttat från området för att ”mångkulturen” tagit över.

När utryckningsfordonets sirener ljuder lystrar han. Nu igen? Så var det inte förr, för 20 år sedan Var gick det fel?

De gemytliga grillkvällarna med grannar och vänner på gården är slut. I det gamla köpcentret i området finns mängder med invandrade män som hela dagarna spelar kort och dricker kaffe. Ingen jobbar. Vem betalar? Var gick det fel?

Säger jag något spottar de på mig, tänker han. Alla spottar på mig. Min farmor var judinna, hon levde länge nog för att berätta hur hon satt i ett läger för att dö, men överlevde. Före sin död som en fri människa i det fria Sverige, såg hon en likadan hemsk framtid i det demokratiska Sverige, landet som välkomnade och omfamnade henne 1944, som hon såg i lägret. Vad gick snett?

Den gamla farmodern tog ett långsamt farväl av sig själv i lägret, men överlevde. Den grånande mannen tar ett långsamt farväl av sig själv i sitt kök.

 

En del av texten är ur mitt eget liv, annat ur andras, men allt är sådant människor känt och upplevt. Vi är många grånande kvinnor och män. Vi ser regnet mot rutan. Vi har sett och upplevt det soliga och vackra Sverige. För mina barns skull kommer jag aldrig att ge mig, aldrig ge upp demokratin och friheten. Om demokratin är värd döden (och miljoner har dött då de kämpat för demokratin), är detta år kanske ett långsamt farväl till mig själv. Men jag tror inte det, ty demokratin och längtan efter frihet vinner alltid.

 

Jag kämpar för mina barn, mina gamla föräldrar, för frihet, kärlek och demokrati. Men mitt land, Sverige, tar ett långsamt farväl av sig själv.