Kategoriarkiv: Högtider, traditioner

Lucia symboliserar ljuset.

Lucia-1440x564_c.jpg

10 december, 2015.

 

Svenska folkets val står mellan demokrati och diktatur, ljus eller mörker. Lucia symboliserar ljuset.

I skrivande stund läggs sista handen inför Nobelfestligheterna i Stockholms stadshus. Samtidigt förbereder en del av Sveriges poliser sin manifestation som ska hållas utanför festligheterna, de vill ha ordning på sin många gånger livsfarliga arbetsvardag.

Det är inte lika festligt att vara underbetald polis och vakta Nobelfestare som att vara Nobelfestare som vaktas av underbetald polis.

 

Om jag hade fått en inbjudan till Nobelfesten hade jag bojkottat den eftersom Nobelstiftelsen bjuder in företrädare för diktaturer som:

★ inte följer FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna,

★ inte anser att principen om allas lika värdighet (jo, det ska vara VÄRDIGHET, inte värde som stollarna i Sverige felaktigt tror) råder och

★ avrättar folk för att de inte följer den diktatoriska ideologin.

Men vad är väl en bal på slottet mot demokrati, allas lika värdighet och frihet?

 

En del av deltagarna på balen företräder den diktatoriska ideologin islam, en ideologi vars rättssystem och lag sharia vår utrikesminister Margot Wallström fördömde i början av detta år. Arabförbundet var inte glada alls, de fördömde Wallströms fördömande.

Wallström ägnade en hel del tid åt att bortförklara sin internationella fadäs och statsminister Löfven skrev ett hemligt brev till Saudiarabien, sedan lugnade det ner sig.

Undrar om Löfven lovade bort biljetter till Nobelfesten och Wallström till en saudisk prins? De kan ju använda henne som hemligt vapen mot de mänskliga rättigheter de inte erkänner.

 

Nu har Wallström än en gång trampat i det gigantiska klaver alla regeringens företrädare verkar så förtjusta att trampa runt i, denna gång har hon sagt att den palestinska terrormordvågen på israeliska medborgare inte är terrorismen.

Vi vet ju redan att då terror begås i islams namn handlar det inte om islam, det är Breiviks, korsriddarnas eller trettiotalets fel enligt stollar som Henrik Arnstad och Mona Sahlin (som liksom Wallström är en av de så kallade “Palmes flickor”).

Undrar om Sahlin har tid att mingla på Nobelfester, hon har väl jouren på terroristernas egen helpdesklinje. Kanske har Mona spelat in en glad Luciatrudelutt som möter terroristerna i stället.

 

Wallström har på grund av sina uttalanden än en gång fått lägga tid på att förklara vad hon nyligen sa, fast hon enligt vad hon sagt inte menade det hon sa när hon sa det hon sa (Romsonsjukan måste ha drabbat henne). I en artikel beskrivs Wallströms och regeringens ageranden väl:

“Nog är dagens regering häpnadsväckande amatörmässig och klumpig i sin hantering av diplomatin. De framstår som diplomatiskt dysfunktionella”.

Wallström är expert på ett göra så kallade “pudlar” (en bortförklaring på dumheter de sagt eller gjort, ungefär som när Romson försökte bortförklara att hon sa att Medelhavet är det nya Auschwitz).

Wallström måste ha en hel pudelkennel vid det här laget. Undrar om hon tar med sig en gammal pudel på Nobelfester eller om hon ska ordna till en ny pudel under festligheterna.

 

De enorma motsättningar våra rödgröna politiker bygger upp i Sverige visar sig även i operans värd, två mezzosopraner behandlas olika beroende på en enda sak: Vad de kritiserar.

★ På ena sidan:

160px-Malena_Ernman-150x150

Malena Ernman, som ivrigt hejar på en politik som river ned Sveriges trygghet och välfärd och som inhöstar ryggdunkningar för sitt hat mot Sverigedemokrater. För det har Ernman fått Martin Luther King-priset (som för övrigt instiftats och delas ut av svenska kyrkliga organisationer).

 

★ På andra sidan:

Susanne_Resmark-150x150

Susanne Resmark som öppet kritiserar islam (vars representanter finns med på Nobelfesten). Därför vill Svenska kyrkan inte längre samarbeta med henne.

Svenska kyrkan borde naturligtvis stå för den värdegrund med tillhörande traditioner vårt land är byggt på. I stället ser det allt oftare ut som om de medverkar till motsatsen, en av djävulens män i kyrkan som tagit beslut att stigmatisera Resmark uttrycker i en artikel:

”De åsikter hon framför är helt förkastliga och står så långt från våra kristna värderingar som man kan komma”.

Vi har alltså en utrikesminister som inte vet vad islam står för, och en svensk kristen kyrka som inte vet vad kristendomen står för. Motsättningen i Sverige står allt tydligare mellan demokrati och islam, mellan ljus och mörker.

 

En ljusets tradition är Lucia, en tradition med förkristen grund som av någon orsak förminskats och till och med tagits bort i delar av Sverige. Bland annat har Liseberg i Göteborg beslutat att lägga ner Lucia från och med i år.

Kanske har de ett annat jippo på gång till nästa år? Ramadan-tunneln eller halal-hjulet ska kanske lysas upp? Eller är det ett vintertåg med fladdrande röda socialistiska fanor barnen ska få åka?

Naturligtvis ska det bortförklaras att Lucia tas bort, en etnolog har grävts fram som förklarar saken:

“Det är följdriktigt. Jag tycker inte man ska hålla kvar vid traditioner om de inte känns bra. Det är nya saker om gäller nu, mer vegmat till exempel.”

Det är verkligen nya saker som gäller nu, bland annat oskuldskontroller på våra skattebekostade vårdcentraler och kyrkor som tar bort sina egna symboler för att inte förnärma islams anhängare.

Och vi ska alltså ersätta Lucia med vegetarisk mat? Inte bara de rödgröna politikerna är vilsna i pannkakan.

 

 

I Sverige hade hela 30% (TRETTIO PROCENT) av de svenska kommunerna lagt ner Luciatraditionen enligt en artikel som publicerades förra året.

I Staffanstorp finns en flicka som såg hur illa man upprätthåller svenska traditioner. 15-åriga Nellie Hyme Brelin i Staffanstorp uppmärksammade att ortens äldre höll på att bli utan Luciatåg, i Expressen stod om henne:

“Lions i Staffanstorp har arrangerat Luciatåg sedan 1982, men i år höll det på att inte bli något. ‘Vi hade inte tillräckligt med kandidater, helt enkelt. Flera hade hoppat av.’ Nellie Hyme Brelin, som var Lions Lucia förra året, valdes till ljusdrottning även i år. Nu handlade det om Lucia i skolans Luciatåg på Hagalidskolan. Ett hedersuppdrag, tycker hon själv: ”Jag tycker det är jättekul. Det tycker nog alla tjejer. Men det är lika roligt att vara tärna, för det viktiga är att sprida julens budskap och föra traditionen vidare. Det kändes självklart att vi skulle göra det.”

 

På ena sidan: En flicka som utan att framhäva sig själv ställer upp och ordnar så att de gamla får en stunds glädje.

★ På andra sidan: en egotrippande Zara Larsson som i medierna utropat att vi ska låta bli att köpa “en trött jävla tröja” i julklapp.

Polariseringen i Sverige står allt tydligare mellan att:

★ respektera andra, våra traditioner och ge varandra glädje, och

★ att ge fattiga människor som knappt har råd att fira jul dåligt samvete för att de ger en “trött jävla tröja” i julklapp till sina barn.

Polariseringen i Sverige står mellan ljuset och mörkret.

 

Vad svenska folket har att välja mellan är den tid som gav oss kunskap, arbete, trygghet och välfärd (ljuset) eller den tid vi nu lever i och som givit oss kunskapsbrist, arbetslöshet, otrygghet och som raserar vår välfärd (mörkret).

Den danske författaren Leif Panduro skrev 1958 boken Skit i traditionerna. Nu är det dags att göra tvärtom, vi måste värna om de svenska traditionerna, den svenska värdegrunden och den svenska demokratin.

Om vi inte gör det går vi in i ett långvarigt mörker. Därför ska vi fira Lucia på söndag!

Lucia eller profeten?

8 december 2014

 

Dagarna blir allt kortare. Vi tänder levande ljus, hänger adventsstjärnor i fönstren och på skolor och dagis förbereds Luciatåg och julpyssel. Men inte överallt – fler och fler ställen tar nu bort de urgamla svenska traditioner som skapat så mycket glädje och sammanhållning.


Som vanligt kommer ett antal barn och föräldrar att bli besvikna och bedrövade av beskeden om att man ställer in julpyssel, traditioner och Luciatåg. För ett år sedan bad jag alla som hade aktuella fall att berätta om dem. Jag såg ett tydligt mönster: svenska traditioner baserade på kristendom tas i allt högre utsträckning bort från barnomsorg och skolor. 


Då jag kontaktade de skolor där inskränkningar gjorts fick jag olika förklaringar, en del sa att de hade dåligt samvete och visste att det var fel, andra svarade lakoniskt att de bara ”följer skolverkets rekommendation”. I några fall angavs ”konfessionsfri skola” som skäl, det vill säga att skolor och daghem ska vara religionsfria. Ett exempel på detta är rektorn på Kvisthamra skola i Norrtälje som snuvade elever och föräldrar på terminsavslutning i kyrkan. 
Föräldrarna startade en grupp på Facebook förra året i syfte att få tillbaka den traditionella skolavslutningen. De arbetade förgäves. I Norrteljetidning kunde man läsa:

”Föräldrar på Kvisthamraskolan är upprörda. Barnen kom hem och var ledsna för att julfirandet inte ska vara i kyrkan, och för att de inte fick sjunga vissa julsånger”, säger Susanne Palmér.”

Samtidigt kräver och får allt fler elever halal-mat i skolbespisningar på grund av ”religiösa” skäl. Det kan man inte kalla ”konfessionsfri skola”, men anses ändå helt oproblematiskt. Om man däremot serverar hederligt, svenskt fläsk i skolan kan man anmälas till Diskrimineringsombudsmannen.

Halal är bra, men Lucia är dåligt?   Något är fel.


För två år sedan började elever i en Landskronaskola protestera mot att halal-mat serverades.
Antingen har vi en konfessionsfri skola och då bör halal-mat totalförbjudas, liksom slöjor. Flickor ska då inte få avstå simaktiviteter eller sexualundervisning i skolorna, med hänvisning till religionen. Ofta får man höra att det inte är invandrarna som vill ta bort Luciatraditioner, julpyssel eller skolavslutningar i kyrkan.

Men vilka är det då? Det är knappast svenska barn och föräldrar som vill ta bort gamla uppskattade traditioner. Det är i takt med den ökade invandringen från islamiska länder som fenomenet uppstått, och framförallt sedan flyktingar från forna Jugoslavien började komma i början av 1990-talet.

De enda som under lång tid velat ta bort dem är kommunisterna, alltså den svenska vänstern.


Jag vill påstå att det är vänstern som använder den växande muslimska samhällskulturen som ett slagträ i kampen mot våra kristna traditioner. Den främmande samhällskulturen tar då tacksamt chansen att införa sina. Nu är det dags igen. En förälder vars barn går i Slöingeskolan i Falkenberg skrev på andra advent i ett Facebook-forum:


”Då var det slut med skolans julavslutning i kyrkan här också.
Med 2 veckor kvar så ställer rektorskan in det hela med motivering att ”kyrklig avslutning är svårt att förena med skollagen”.
Kyrka och präst var bokade och ungarna hade övat in sånger!
Misstänker det har att göra med 3 syrienungar som började i höst. 
3 av ca 150 ungar ska få som det passar dom.”


Flosklerna avlöser varandra för att försvara borttagandet av våra traditioner:


”Inget lussefirande – för barnens bästa. Förskolepersonal motiverar inställd lucia på flera sätt.”

Svalt intresse att fira lucia anges vara en orsak.

Fler resultat av ”någons” ovilja att fira våra traditioner:

Ytterligare resultat av ”någons” ovilja att fira våra traditioner:

Mer resultat av ”någons” ovilja att fira våra traditioner, föräldrar portas – från barnens lucia.

Förskolor drar in på luciatåg och fotografering.

2012 var föräldrar inte välkomna på luciafirande.

I Kumla flosklades det rejält då föräldrarna ifrågasatte varför luciafirandet togs bort.

 

Jag undrar – varför är det alltid muslimer som ska få som islam vill?


Inte skaka hand med kvinnliga kollegor och chefer.
Inte ha vår sjukvårds hygieniska klädsel.
Vara farliga i trafik och på arbetsplatser under ramadan (att inte äta och dricka vatten under 18 timmar av dygnet i en månads tid är inte nyttigt).
Utropa ramadan till en svensk tradition.
Kräva att badhus stängs för att kvinnorna ska bada ensamma med kläderna på.


Allt under förevändning att det är deras religion, och så har vi en lag om religionsfrihet?


Det förekommer till och med könsdiskriminering på grund av religion.

I Uppsala sökte en vårdcentral kvinnliga medarbetare av ”religiösa” orsaker. Frågan är om Lucia snart är ett minne blott. Får vi ens välja själva längre om våra barn ska få ta del av urgamla svenska traditioner?


Står valet mellan Lucia och profeten?
Det verkar så.

Midsommar med Sahlins verbala små grodor.

Midsommar-ingredienser-fixad.jpg

20 juni, 2014.

 

Halva året har passerat och det är återigen dags att fira en av de mest svenska traditioner vi har – midsommar.

Som barn var midsommar för mig en familjehögtid, ofta hemma med lövning av midsommarstång och god mat, ibland i en park eller på en allmänning där det var midsommarstång, musik och lekar med andra. Som tonåring kom festandet in i firandet för många, camping, tält och fest känner sannolikt en del igen, men midsommarstången fanns med i bilden även då.
Som ung förälder ändras firandet av vår gamla tradition, de små ska hjälpa till att klä midsommarstången och det ska lekas ”Små grodorna”, det är då barnens kulturarv befästs (precis som andra samhällskulturers traditioner befästs på samma vis världen över).
Som medelålders och åldring är de fagra midsomrarna ett minne samtidigt som de firas i mer relativ stillhet, numera med en liten midsommarstång på köksbordet. Så har det varit generation efter generation, och vår tradition att fira midsommar har överförts till barnen som i sin tur vuxit upp och fått barn och överfört dem till sina barn som senare i sin tur överfört dem till sina barn. Midsommar är alltså en månghundraårig under generationer överförd tradition, en av våra stora svenska högtider. Så här beskriver Nordiska muséets hemsida midsommar:

”Midsommar är den kanske viktigaste högtiden i Sverige, vid sidan av julen. Midsommaren, liksom midsommarstången, går tillbaka till ett mycket gammalt högtidlighållande av sommaren och växtligheten. Men midsommaren innebar också en brytpunkt i arbetsåret i bondesamhället. Dagen firades ursprungligen till Johannes Döparens ära, en koppling som blivit alltmer avlägsen.”

Vi har firat midsommar under århundraden. Midsommar i Sverige är svensk midsommar, med de attribut som hör till: sill, färskpotatis, ägg, hård smörgås med ost och, för en del, nubbe. Majstången är symbolen för midsommaren och är bland annat en symbol för önskan om god tillväxt i det gamla bondesamhället. På Nordiska muséets hemsida kan vi läsa:
”Midsommarstången är midsommarens främsta attribut. Det vi i Sverige kallar midsommarstång, kallas i andra länder majstång (jfr eng. ”Maypole”). Ordet majstång kommer inte från månaden maj, utan från ordet ”maja”, som betyder ’att smycka med löv’. Att maja, det vill säga att pryda med löv, är känt sedan mycket länge i Sverige, liksom midsommarstången. En del av bruket att sätta löv i åkrarna har en viss koppling till magiska föreställningar om att åkerns gröda på så sätt skyddas från missväxt.”

En del vill göra gällande att midsommarstången är en fallossymbol, senast i dag (dagen före midsommaraftonen) ”briljerade” en ung medarbetare på mitt jobb med den felaktiga ”vetskapen”. En del använder ”fallossymbol-argumentet” för att förlöjliga midsommarfirandet genom att påstå att vi skuttar runt en penis. En av dem som förlöjligat vår svenska midsommar är Socialdemokraternas tidigare partiledare Mona Sahlin som år 2002 på en turkisk förening kläckte ur sig:
”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Hon påstod alltså på allvar att vi inte har någon kultur (midsommar och dess firande är i högsta grad kultur, en månghundraårig sådan), att vi inte har en identitet (invandrare har en identitet men inte svenskar?), att vi inte har en historia (alla har en historia, men USA som bara är drygt 400 år gammal som nation är enligt Sahlin historielös? Tjeckien? Slovakien? Eller var det Tjeckoslovakien som var historielöst och utan kultur?) att vi inte har något som binder ihop oss (där fick hon in en träff, vi har inte mycket gemensamt längre eftersom socialisterna/kommunisterna förklarat oss och gjort oss ovetande och okunniga).

Mona Sahlin är uppenbarligen mot de svenska traditionerna (”Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”) men för andra samhällskulturers traditioner som till exempel det patriarkala förtrycket av kvinnor. En annan person som likt Sahlin hyser förakt mot oss svenskar och våra traditioner är Katarina Mazetti som skapade en folkstorm genom att skriva en hätsk artikel i ICA-kuriren: ”Svårt att hitta en riktig svensk”.

I den artikeln spydde Mazetti ur sig sitt hat mot Sverigedemokrater och svenskar, bland annat skrev hon:

”Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70.”

Det låter lite ”övermänniska” om hennes uttalande, lite 30-tal i Tyskland. Otäckt, Mazetti!

Jag funderar på hur Mazetti fungerar i sitt huvud, hon bor alltså i Sverige som är befolkat med miljoner svenskar som är födda av svenskar som är födda av svenskar. Och hon tycker det är svårt att hitta en riktig svensk?!

Hon har visserligen inte definierat vad hon avser med ”riktig svensk”, kanske finns något obehagligt dolt där? Något med ”allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70”? Visst låter det som rasism?

Undrar vilket folkslag den beskrivningen stämmer bäst in på nu, år 2014?

 

Inte på oss svenskar i varje fall. Min mors förfäder var bondefolk i Halland, och varken min mor, mormor eller mormorsmor visade några symptom på Mazettis inavelsnoja (tvärtom, faktiskt). Själv har jag en IQ över genomsnittet och en eftergymnasial utbildning, min haka hänger inte och någon genetisk sjukdom lider jag inte av. Mazetti är välkommen att hälsa på mig. Jag anser mig vara en riktig svensk, men så är jag ju bara en historielös okulturell ensam svensk, så vad vet jag?

När jag skriver detta är jag på väg för att fira midsommar, en midsommar modell ”medelålders” med midsommarstång på köksbordet, sill och färskpotatis. De små grodorna får Sahlin/Mazetti stå för, de behöver bara öppna munnen så finns grodorna där
Glad midsommar på er, alla svenskar, infödda såväl som invandrade!

Landet Bak-och-fram.

sveriges-nationaldag-2-1440x564_c7 juni, 2014.

Sveriges nationaldag år 2014 har passerat. Själv cyklade jag med en svensk flagga monterad på cykeln genom en svensk stad för att uppleva nationalkänslan. Jag upplevde den inte.

Nationalkänslan fanns i så liten dos att den knappt märktes. Den märktes mest i skriverier och tv-soffor om hur vi inte ska fira den (Blondinbella twittrade till exempel om att hon inte ”vågar” sätta ut en svenska flagga i sitt land Sverige under vår svenska nationaldag). I Sveriges Television var Soran Ismail och Alexandra Pascalidou med som dragplåster under kvällssändningen från Skansen, Stockholm. Soran är en kurdisk nationalist som verkar hata den svenska nationen. Är det skillnad på nationer? Alexandra sade att Astrid Lindgren symboliserar det att stå emot mörkerkrafter och extremism. Astrid Lindgrens sagobok Pippi Långstrump var väl enligt extremkommunisterna (sådana som Alexandra och Soran) ”rasistisk” för ett halvår sedan?

 

De och andra talade inte om Sverige, vår nation och stolthet över vårt land. De talade om ”nazismen”. Jan Eliasson var där och talade om ”nazismen”. Under tiden förberedde sig människor i Sverige på att bränna svenska flaggor som protest mot landet Sverige. Jag undrar stilla: Varför? Vad är det för fel på landet Sverige? Vi var ju förebilden för bara 20 år sedan, den svenska modellen. Nu ska vi bränna flaggan, nu ska vi hata landet.

Hur har det blivit så illa? Jag är fortfarande patriot, precis som för 20 år sedan, jag avskyr diktaturer, precis som för 20 år sedan. Då var jag hjälte, nu är jag skurk.

Jag läste en artikel om hur en ”politiker” utsatts för mordhot efter att hon twittrat om att bränna svenska flaggan på nationaldagen. För bara 20 år sedan hade en svensk politiker som uttalat något så stolligt blivit förklarad riksidiot. Nu är den ”svenske politikern” ett offer, enligt medierna.

 

Vem är denna riksidiot som uppmanar till flaggskändning, till förolämpning av ett helt folk? Hennes namn är Foujan Rouzbe. Hon är en iransk invandrare som iscensatte (troligtvis) en kupp vilken ledde till det så kallade ”hijabuppropet” förra året. Resultatet: ett antal kvinnor lät sig fotograferas iförda hijab, allvarligt blickandes in i kameran (Mona Sahlin, Åsa Romson och Gudrun Schyman och andra hyllar slöjan, denna symbol för kvinnoförtryck).

Foujan sattes som tack för det upp som sjunde namn på Feministiskt Initiativs valsedel. Inför nationaldagen uppmanade Foujan människor att bränna vår flagga, vilket i mina ögon är liktydigt med landsförakt (fosterlandsförakt kan jag inte säga, för Foujan har tydligen varken fostrats här eller har Sverige i sitt hjärta). Med tanke på att Foujan även hyllar det vänsterextremistiska och mycket våldsamma AFA, blir bilden en annan: Foujan är extremkommunist. Henne kommer vi tyvärr få se mycket av fram till valet 14 september.

 

Till Foujan (som hyllar våldsvänsterergruppen AFA) har jag bara ett budskap: Ingen diktatur på våra gator!

Min vän Nils påpekade att i en annan del av världen kämpar kvinnor för sin frihet medan FI, MP och V kämpar för kvinnoförtryck. Om någon i Sverige till äventyrs har missat det, så låter sig iranska kvinnor i Iran (Foujans ursprungsland) fotograferas utan slöja, de tar så kallade ”selfies” på sig själv utan slöja = symbolik för frihet.

Sådana aktioner leder till döden i Iran, de kan stenas till döds.

I Sverige är det tvärtom, här låter sig politiker fotograferas med slöja. I vårt land är det vi som motsätter oss denna diktatur (islam) och symbolen för dess kvinnoförtryck (slöjan) som ska ”stenas”. Landet Bak-och-fram. Min vän Carl skrev så träffsäkert om Foujan och hennes gäng: ”Diktaturens kreatur … gömmer sig bakom demokratins kuliss.”

 

Det är så de lyckas, dessa diktaturens hantlangare, de talar om demokrati och frihet medan de likt vallhundar samlar in oss som får – för att låsa in oss inför slakten. Sverige har blivit Landet Bak-och-fram. När andra människor i andra länder kämpar och dör för demokrati, är vi på väg mot diktatur. När människor i andra länder kämpar för att få utbildning, kunskap och skolgång, kämpar vi för okunskap och dumhet (alla ska med, ingen får vara duktigare).

När andra länder kämpar för välmående och hälsa, kämpar vi för fattigdom, misär och epidemier (polio, tuberkulos och vägglöss är troligtvis åter redan här, medan antalet vårdplatser inom sjukvården minskat). När andra människor kämpar för en skälig levnadsnivå, växer andelen arbetslösa och fattigpensionärer i Sverige. När andra människor kämpar för att få uttrycka sina åsikter, förföljer vi dem som säger sanningen.

Vi glömde bort oss själva. Vi tar ett långsamt farväl till oss själva.  Sverige är Landet Bak-och-fram.

Till Foujan Rouzbe, Ehsan Fadakar, Özz Nüjen, Alexandra Pascalidou, Gudrun Schyman, Åsa Romson, Soraya Post, Gustaf Fridolin, Soran Ismail, Mona Sahlin med flera har jag bara ett budskap: Ingen diktatur på våra gator!

Räta på ryggen och fira nationaldagen!

normandie2.jpg
3 juni, 2014.

På fredag är det Sveriges nationaldag. En dag för att fira vår nation. Men vad är det vi firar egentligen?

Låt mig ge er ett perspektiv från ett annat 6 juni: För 70 år sedan, den 6 juni 1944, landsteg pojkar och unga män på Frankrikes stränder i Normandie.

 

En del spydde av skräck när de stod i de rullande landstigningsfartygen, och väntade på att de skyddande ramperna skulle fällas ned så att de kunde hoppa ned i det kalla havsvattnet och vada mot en strand bestruken med kanon- och kulspruteeld. En del kom aldrig av landstigningsbåtarna, de dog ombord av kulspruteelden, andra brann som facklor efter artilleriträffar. En del drunknade under sin tunga packning efter att de landsatts alltför långt från stranden.

Få människor i Sverige kan ens föreställa sig den känsla dessa unga män måste haft, vi har ju inte varit i formellt förklarat krig på två århundraden (vi firar 200-årsjubileum av fred detta år). Kanske är orsaken till att vi låter demokratin ge vika för diktaturens tecken och demokratins död (läs gärna min krönika ”Experimentet Die Welle på svenska”) att vi tar fred och frihet för givna numera?

 

Det gjorde Englands utrikesminister Neville Chamberlain också, efter att ha träffat nazistledaren Hitler 1938. Han återvände till England med orden ”Peace in our time” (Fred i vår tid). Ett år efteråt förklarade demokratin (England) diktaturen (Tyskland) krig och andra världskriget bröt ut.

Den 6 juni firar vi Sveriges nationaldag. Vi gör det dels för att 6 juni 1523 var dagen då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung, och dels för att riksdagen 6 juni 1809 skrev under den nu gällande regeringsformen – den som fastslog de allmänna medborgerliga rättigheterna, bland annat yttrande- och tryckfriheten, alltså mycketviktiga steg mot den demokrati vi i dag lever i. Att vår nationaldag inte är en påminnelse om krig och fred är irrelevant, vi har en nationaldag sedan 1893 (låt vara att den kallades för Svenska flaggans dag ända till 1983 då den blev nationaldag).

 

En nationaldag är en dag då nationens medborgare visar stolthet, samhörighet och glädje över sitt land, nationaldagen är sprungen ur en akt eller händelse som haft en avgörande betydelse för landets framtid. Vi i Sverige tycker det är fint och patriotiskt när norrmännen firar syttende maj, amerikanerna sitt 4:th of July och fransmännen sin 17 juli:

  • Norges 17 maj kommer från protesten mot fredsslutet i Kiel, då norrmännen valde danske prinsen Kristian Fredrik till norsk kung och antog en ny norsk grundlag i Eidsvoll.
  •  Frankrikes nationaldag firas 14 juli efter stormningen av Bastiljen år 1789 – som inledde den Franska revolutionen, varunder man gjorde processen kort med aristokratin.
  • Amerikas fjärde juli springer ur frigörelsen från Storbritannien, the Independence day, 1776.

Allt det är värt att hylla och beundra, men när vi själva ska fira vår nation och vara patrioter skäms vi märkligt nog. Varför?

Vi har haft samma elände som fransmännen hade före franska revolutionen. Å andra sidan var det inte våra pojkar som dog i mängder i Normandie i Frankrike. De pojkarna var yngre än vad mina söner är i dag. De kämpande pojkarna offrade sina liv för demokrati och frihet. De kämpade, skadades, blödde och dog i främmande land på en främmande kontinent – för demokrati och frihet.

Det är just den demokratin och friheten vår egen nationaldag handlar om. Men vad har vi att kämpa för i Sverige numera?

  • Vi har haft demokrati.
  • Vi har haft frihet.
  • Vi har världens första tryckfrihetslag.
  • Vi har yttrandefriheten som en av våra fyra grundlagar.

 

Ändå är vi inte fria. Nu ser vi att vår demokrati och frihet naggas i kanten. Vår yttrandefrihet är undergrävd. Vår tryckfrihet är undergrävd. Våra åsikter kastas på sophögen om de är ”fel”. Ur intervjuer som Sveriges Television nyligen gjort med olika partiledare och företrädare är det värt att notera Gustav Fridolins (MP) uttalande:

”Sverige vill ta fajten mot rasisterna. Det vill Sverige i dag, och jag lovar er att det vill Sverige i september också”.

Feministiskt Initiativ sa att de ska ta ”kampen” mot männen. Är det rasister vi slåss mot? Är det de svenska männen vi slåss mot? Eller är det en blivande totalitär stat, med diktatorisk marxism/kommunism/islam som värdegrund?

Fridolin och Schyman talar inte om vår demokrati, framtid och möjligheter, ingen av dem talar om det som vi faktiskt betalar skatt för: vård, omsorg, utbildning och samhällsskydd (polis och försvar).

 

Den 6 juni 1944 startade befrielsen av Europa, genom att unga män (de flesta av dem amerikaner som var långt hemifrån) spydde av skräck, skadades och dog i vattenbrynet vid Normandies stränder. Hade de inte satsat sina liv i kampen för demokratin hade vi kanske varit Sovjetstatens slavar eller nazismens undersåtar nu.

För att få en känsla för hur det var då kampen mot diktaturen och rasismen var på riktigt, kan jag tipsa om filmen Rädda menige Ryan. För er som vill läsa källsäkrat material är militärhistorikern Anthony Beevors bok D-dagen: Slaget om Normandie att rekommendera.

Det är Sveriges nationaldag den 6 juni. Låt oss fira den som stolta, fria medborgare i landet Sverige! Det är dags för oss svenskar att räta på ryggen, det är dags att ta upp fajten mot dumhet, rasism och blivande diktatur. Det är dags för vår egen ”Independence day”!

Den 6 juni firar vi demokratin. Gör vi inte det kan det sluta med döden.